Under 30 år gick jag i ”maktens korridorer” som det
brukar heta. Nu uppfattade jag aldrig Rådhuset i Askersund som något makthus. Nästa alla var på det klara med vilka roller
vi hade. Klart det fanns en och annan grinig person som på det flesta andra
jobb. De hade uppfattningen att
journalister skulle hållas kort. Ofta handlade det om rädsla för vad som skulle
stå i tidningen och vem som sagt vad. Det kanske skulle drabba personerna
senare i sitt arbete.
Ett exempel på rädsla var när en kvällstidning
skulle skriva om tips på turistnäringar från A till Ö i Sverige. Reportern
ringde till någon person på ett företag i Zinkgruvan. Det fanns inte så många
platser som börjar på Z. Där hade ansvariga sagt att om någon kvällstidning
ringer så säg inget. Absolut inget. Men då handlade det förstås inte om turistbesök.
Den som svarade kvällstidningsjournalisten stod fast vad som sagts utan att ta
reda på vad det handlade om. I tidningen stod det sedan att det inte hände
något och att det absolut inte fanns något att titta på i Zinkgruvan. Reportern
hänvisade till de kontakter han haft med personen i företaget. Så fel kan det
bli.
Jobbet som journalist lokalt har förändrats mycket
sedan jag slutade för ett antal år sedan. Nu kommer handlingarna med E-post. Snabbt
och bra. Det är duktigt och proffsigt folk som sköter det tekniska
konversationen. När jag började gällde besök på Rådhuset varje dag för att
kolla vilka handlingar som kommit in. En given daglig rutin som var trevlig.
Det är alltid roligt att träffa folk i verkligheten. Sigyn och Britt på
kansliet plockade fram brev, skrivelser och lokala beslut, utan att blinka.
Samtidigt med besöken träffade jag på beslutsfattare och tjänstemän som kunde
informera direkt.
Vid ett tillfälle blev jag dock straffad av
socialnämnden, som då beslutade att jag i fortsättningen skulle få hämta mina
handlingar direkt hos chefen. Då skulle det bli ”riktig” information. Det tog
mej inte särskilt hårt. Upprinnelsen till ”straffet” var att en kvinna i nämnden
skulle åka till Moskva och studera alkoholproblemen. Jag skrev om det. En
ilsken insändarskribent skrev med anledning av artikeln att det var slöseri med
skattepengar. Det skulle gå lika bra att se folk ”gå och dingla” i Askersund på
lördagskvällarna. Man behövde inte åka
till Moskva för sådana studier. Kvinna ställde in resan och jag fick mitt
straff för att jag skrev om saken. Chefen tröttnade snart också på att ha
journalister stå och tjata på sitt rum. Straffet blev kortvarigt.
Tre bra saker.
Idrottshistoriska Sällskapet. Medlemmar från
Sällskapet har var med och valt framstående idrottsmän i länet. Det är 11
stycken till att börja med. Det har gjorts en mobil utställning som ska vandra
runt i länet.
Aktion Rädda Vättern.Tur det finns människor som
jobbbart hårt för att få slut på försvarets provskjutningar över Vättern.
Protester har pågått sedan 50-talet.
Bandy. Glädjande att ÖSK hängde kvar i Allsvenskan.
Många askersundare har spelat i den klubben. Som vännen Södergren.
Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja mot sin gamla klubb IFK på gamla IP. En 50-talsbild
Bild:Nils Muntzing
