Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.
Under årens lopp har behandlingen och vården av
människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som
är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och
människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena
sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I
Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”.
Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.
Louise Vissberg
Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11
år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde
där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen
Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i
Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises
uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det
funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det
inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del
av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och
lära av misstagen och av det som var bra.
-Syftet
med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund
under 1900-talet. Hur var
vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och
behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.
-Många
människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för
lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med
personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig,
haft dåliga makar eller hade snattat etc.
Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000
personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på
dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då
man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I
Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min
uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen,
men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa
har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.
Här kommer
ett litet smakprov från Louise uppstas:
”
Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder
fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte
uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära
dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem
där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning.
Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla
arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig
själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för
alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som
förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala
och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning
epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala
och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin
uppsats.
Vykort på Kristinahemmet
”Vårdhemmen
i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna
fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de
sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här
som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929
bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden.
Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha
varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde
komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra
vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur
vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar
fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års
ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där
sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att
det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män
på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.
Vykort på Marieborg
”På
Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer
med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland
folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier
och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor.
Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början
förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som
Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor
på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka
på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats
med de metoder som användes i resten av landet.”
Louise
har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från
skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta
del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt
från Louise…
