Många söker i dag sitt livs stora kärlek genom dejtningsajter och annonser.
Enkelt och gesvint. Till det kommer flera tv-program som visar hur man
gör för att finna sin käresta, som ”Bonde söker fru” , ”Tro, hopp och kärlek”,
och allt vad det nu heter.
Själv kan jag skryta med att ha varit inblandad i en
kärleksannons som slutade mycket lyckligt.
Det värmer fortfarande inombords när jag tänker på det trots att det är
ett antal år sedan. Det kom in en mycket vänlig man till mej på redaktionen och
vill ha hjälp med en annons. Han hade
hört av en god vän, som i sin tur hade hört av en annan god vän, att jag skrev rara
notiser. I mannens begrepp om notiser
gällde allt som stod i tidningen. Förklarade att jag inte sysslade med annonser
utan hänvisade honom till vänliga Britt som skötte annonseringen. Men han gav
sig inte. Mitt hjärta veknade när han
berättade att han varken kunde läsa och skriva och önskade någon att dela sitt
liv med. Skolgången hade liksom inte blivit av.
Lovade att hjälpa honom med annonsunderlaget.
Härliga skogspromenader och ljuvliga hemmakvällar som det brukar stå i annonser
slopade vi direkt. Kanske han blev lite påverkad av mej, vad vet jag? För mej
räcker det med vanliga hemmakvällar. Förklarade att han måste ha något speciellt
som lockade när han nu inte ville vandra i skogen med sin blivande käresta. Han
berättade då att han åkte runt och förgyllde kopparsaker. Han var också
klockförsäljare på marknader. Mitt förslag
att locka med var att han ”förgyllde tillvaron och var mycket punktlig” . Och
annonsen gick iväg.
Några månader senare när det var höstmarknad i
Askersund hörde jag någon ropa Ove bakom ett stånd och det var min
annonsvän. Han höll om mej och tackade
flera gånger. Han hade funnit en kvinna genom annonsen som han delade livet med. Jag är inte så lättrörd men visst blev jag
berörd. ”Du ska få en klocka av mej som tack för hjälpen”, sa han. Jag tackade
vänligt bestämt nej till presenten, med förklaringen att jag redan hade en
klocka.
När vi ändå är inne på annonser som normalt inte
journalister ska syssla med hjälpte jag ändå en man med en mindre affärsrörelse
i loppisbranchen. Han hade inget namn på firman när han skulle annonsera.
Mannen hade funderat länge men inte kommit på något. På gatan stod hans bil, en 245:ans Volvo.
Mitt förslag blev ”245:ans Loppis”. Han blev mycket nöjd med förslaget. Så blev
det också. Två annonser som satt djupa spår både hos mej och annonsörerna.
