Friden Danielsson i Dalby med sin modellbåt Juno
Under mina många år som journalist undvek jag alltid att skriva om släkten, familjen och om mej själv. Jag ville inte bli anklagad att några i min närhet gynnades av att jag jobbade på tidningen. När det gäller min egen person fann jag inte att det skulle vara av något stort allmänintresse heller. Men i den här bloggen kommer jag att göra ett undantag. Om en lite speciell Danielsson.
Det ska handla om jungmannen och matrosen , Friden Danielsson, Dalby, Zinkgruvan. Han är död för länge sedan. Som grabb träffade jag honom en gång i hans gula hus i Dalbysvängen. Även huset är borta i dag. Jag är inte så insatt hur han hade det. Minns i alla fall att han omgavs av två kvinnor. Förmodligen var en hans hustru och den andra någon form av hushållerska . Jag har aldrig släktforskat, så jag håller det hela öppet. Friden var farbror till farsan Sven, och hade en konstnärlig ådra. Precis som farsan och flera andra i släkten.
Friden hade gått på sjön i drygt tio år. Han skröt inte med att ha seglat på de sju haven. Men på Atlanten och Medelhavets blå böljor hade han strävat åtskilliga gånger och brottas med både hårda vindar och skummande vågberg. Och det berättade han gärna om. Friden stora intresse var att bygga modellbåtar och flaskskepp. Det var fantastiska byggen, där inget saknades. Åren till sjöss väckte slumrande tankar till liv. Många av de stolta skepp, som var hans flytande hem under åren på sjön, växte fram i Fridens huvud. Det var så hans hobbyverksamhet startade i den lilla snickarboden. Friden mejslade fram den ena modellskutan efter den andra.
Som jag minns vid vårt besök arbetade han med en produkt direkt ur fantasin, en fyrmastad bark vid namn Juno. Direkt på gehör hade han byggt sitt vackra skepp, vars skrov vuxit fram ur en aspstubbe. Lastrum, kommandobryggor, master, ja allt fans med. Fridens båtar är spridda över hela Sverige. När han jobbade som timmerman vid gruvbolaget kom det en professor med en rad bergselever i släptåg till gruvan. Professorn fick syn på Fridens tremastare, som för tillfället fanns dockad på gruvkontoret, köpte båten på stående fot.
”Men jag var hygglig och slumpade bort den allt för billigt”, tyckte Friden.
På väggarna i banvaktsstugan där Friden bodde, hängde ett antal glasinfattade fullriggare. Han hade också byggt en lastskuta som gick att köra ute i bäcken. Den var utrustad med motor och allt. Ankarspelet hade han byggt av kugghjul från klockor.
Ja så var det med den udda släktingen. Säkert minns gamla ortsbor Friden. Och hans modellbåtar.
PS! Kommentera gärna.. Det skulle vara trevligt.
