Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….
”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”
”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.
Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”
Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.
” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”
Skarpskyttekårens övningar skrämde många
”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”
”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?
Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.
Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”
” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”
En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:
”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”
”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”
”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”
”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”
Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.
Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:
”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”
”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”
Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:
”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.
Jag känner att jag börjar bli gammal”.
Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder från sitt stora bildarkiv.
PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.
Å vilken härlig läsning!
Vad intressant ! Om man bara fick veta om hon blev lycklig sen i livet…
Tårarna rinner, så fint, både text och bilder!
Tänk så mycket som hänt på min barndoms Nordhammar!
Du skall inte tro att det var lugnare ca 100 år senare!
Vilken intressant läsning.Det bästa jag läst på länge!