Gunnar Damberg råkade ut för några knepiga inbrott i Zinkgruvans lanthandel. Tjuvarna tog sin in i butiken två gånger genom att göra hål i väggen.
Inom alla yrkesgrupper finns det mer eller mindre noggranna personer. Om man nu ska kalla inbrottstjuvar för en yrkesgrupp? För det ska just handla om den gruppen.
Under mina år som journalist var jag på ganska många inbrott. Dagen efter förstås, eller om möjligt samma kväll.
Några inbrott som jag minns var två inbrott i Zinkgruvans handel i slutet på 80-talet. Vid ett tillfälle gjorde tjuvarna en verklig dundermiss. Istället för ett storkap av sprit blev bytet bara några billiga klockor, till ägaren Gunnar Dambergs stora lycka. I landhandelns kyl fanns den gången brännvin för tusentals kronor. Men att det skulle finnas sprit i kylen fanns inte i tjuvarnas fantasi. Damberg hade dagen före tagit hem en ganska stor mängd sprit som Zinkgruveborna hade beställt.
Tjuvarnas inbrott i lanthandeln vid båda tillfällena var annars lite udda. I väggen mellan frysdisken och drickesbackarna hade tjuvarna sågat upp ett hål.
Damberg var på det klara med att tjuvarna kände till affären mycket väl. Hålet som de hade sågat upp i väggen, var gjort på exakt rätt ställe. Ägaren misstänkte att de haft tumstock med sig för att hamna på rätt ställe. Vid ett tidigare tillfälle var det ett liknade inbrott, men den gången användes ett borr. Hålet i väggen var dock på samma ställe.
Efter inbrottet gjordes enligt Damberg vissa omplaceringar i butiken för att förhindra inbrott genom väggarna. Vad jag förstår placerades mycket tunga och stora saker runt lanthandels väggar.
Damberg var förvånad över att det fanns folk som ville lägga ner så mycket arbete för att ta sig in i lokalen.
”Skulle jag erbjuda någon 30 kronor i timman (det var en ganska bra ersättning på den tiden) för ett liknande arbete skulle de säga nej”, konstaterade Damberg , stilla när jag träffade honom dagen efter inbrottet.
Polisen i Askersund hade inte aning om inbrottet dagen efter på förmiddagen. Poliser från Hallsberg hade tagit hand om utredningen men inte meddelat kollegorna i Askersund vad som hade hänt i Zinkgruvan.
Gunnar Damberg drev lanthandeln i Zinkgruvan under mycket lång tid trots att han inte bodde där. Han pendlade några mil varje dag från Godegård i Östergötland. Och det var precis ingen autostrada att åka på. Damberg hade en stor kundkrets och mycket grejer i sin butik. När han slutade blev det också slut för en lång affärsepok i Zinkgruvan. Visst har det gjorts små försök att driva butiken, men med mindre lyckade resultat. Nej annat var det på Dambergs tid. Han visste hur en lanthandel skulle drivas. Grundstenen var ett stort utbud av allt mellan himmel och jord. En del av prylarna låg väldigt länge i butiken, men vad gjorde det. Ma fick uppfattningen att här finns det verkligen grejer att köpa…..
PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt
