Sedan Harge
Bruk stängde sin verksamhet i Bastedalen i maj 1970 har det hänt mycket i området. Vid den tiden var det
Baskarpsand AB i Habo som var säljare. Formella
ägare till gamla tegelbruksområdet var
dock Rederi AB Vätternfrakt . Hur man klarade ut den juridiska hanteringen med två ägare vid försäljningen känner jag
inte till. Köparen fick betala cirka en halv miljon för området.
Bolaget hade
köpt verksamheten av Harge Bruk i början på 60-talet. Sandfrakterna till
Hammars glasbruk fortsatte dock
sedan fram till januari 1988. Tegelbruksbygganderna stod kvar
fram till i slutet av 80-talet. Kommunen
krävde då att måste göras, då man ansåg att byggnaderna var en fara för allmänheten. Rivning
eller upprustning var alternativen. Vid
den här tiden hade Baskarpssand AB redan
gjort sig av med området. Köparen fick
ta på sig ansvaret för de gamla byggnaderna. Bara det blev ett problem. Det
gick inte att riva hur som helst.
Rivningsbilder från 1988
Nya hus har
nu växt upp lite här
och var. Och flera är på gång. Tegelbruksområdet har
exploaterats stort med hus och en egen
båthamn. En del tycker det är bra, medan andra tycker att det blivit i mesta laget bland annat med söndersprängd berg.
Vägen fram till satsningen i Bastedalen har varit
lång och krokig. Som journalist
följde jag ärendet, med konkurser, överklagande , miljöfarligt avfall
och allt vad det nu kunde vara. De
första planerna som presenterades för
området på 70-talet var av storformat, med egna
båtplatser intill husen. Det skulle
ske med hjälp av muddring. Men det
kom aldrig så långt. Konkurserna hann före. Ett annat problem har varit att få en bra lösning vatten-och avloppsfrågan.
När bruket var igång var det ganska gles bebyggelse i området. De som orkade med
att bygga en egen stuga var i regel folk som tillhörde snickarfamiljer. Det fanns flera båtbyggare som kunde hantera hammare,
såg och spik. Bolaget ägde
också många byggnader.
Den här
bloggen ska inte handla om nysatsningen utan
om de stora sandhögarna som låg på
tegelbruksområdet. Och vad som hände. Det var en imponerande syn med dessa
högar många år. I januari 1988 gick den sista sandlasten från Bastedalen till
glasbruket i Hammar. Det var ett litet buffertlager som kördes fram till
glasbrukets eget silos.
Sanden
pumpades upp vid Röknaöarna i
Vättern och fraktades med båtar fram
till glasbruket under många år. Från
början klarade glasbruket
av lagringen själva, men 1969
började ett buffertlager
läggas upp på tegelbruksområdet i Bastedalen. När tegelbruket lades ner 1970 fortsatte dock sandlagringen. Men 1988
var det definitivt slut. Då var det sand
från Lemunda sandstensbrott som
gällde.
Sandhögarna i tegelbruksområdet
Ras på 60-talet när sandmassorna blev för tunga
Anledningen
till att sandupptagningen vid
Röknaöarna upphörde var att sanden
betraktades som oduglig till
det vita glaset. Färgen blev för grön. Samma öde hade sanden
från Hargebaden drabbats av på 30-talet. Kunderna klagade
på föroreningar i glaset. Det var den höga järnhalten som ställde problemet.
När glasbruket startade i mitten på 1850-talet kom
inte sanden från Vättern. På Hammars
gårds ägor fanns ett sandtag. Senare
skrevs ett avtal om ett sandtag vid Lunna.
Ägarna till glasbruket började sedan
intressera sig för sanden från Vättern
och då först från Hargebaden. När inte den sanden dög kom sanden från Harge
Bruks sandtag vid Björkholmen intill
Stora Röknen. 1939 gjorde
glasbruket sitt första köp av Vätternsand från Harge bruk.
Sanden kom till Hammar med pråmen Tord,
som långt tidigare fraktat sand till tegelbruket. Den byggdes
1905 särskilt för ändamålet. I närheten
Björkholmen pumpades sand upp
från fem-sex meters djup.
Utvecklingen av
glasbruket gjorde att behovet av
sand ökade. När Baskarpsand AB köpte Harge Bruk i början av 60-talet fanns
fyra sandpråmar. Förutom Tord också Electra, Björn och Sandie. Allt efter behovet minskades
antalet pråmar . Sandie såldes 1987.
Om någon vill veta mera om pråmarna är rådet att ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han vet det
mesta om
båtar som trafikerat Vättern.
Rolf Johansson med sista lasset sand till Hammars glasbruk. Året var 1988
I områdesplanen för
Vätterns stränder i
Askersunds kommun antagen 1984,
anges området som lämplig för en
välutrustad småbåtshamn, med allt vad
som hör till. Däremot fanns det ingen
möjlighet att utvidga fritidsbebyggelsen i Bastedalen. Men det var en
plan från 1984. Sedan dess har det
hänt mycket.
Ove Danielsson
