Oves Blogg

Det stora slaget om signalkräftorna i Vättern är
igång. Stundtals verkar det gå hett
till. Varje år kan man läsa tidningarna om tjuvfiske och bråk där polisen får
gripa in. Klart att det också finns folk som sköter det hela bra, men så fort
det är lite pengar i det hela brukar det spåra ur. I Askersund har
Fiskevårdsföreningen haft kräftfiske för barn och där gick det lugnt och
trevligt till.

Själv är jag uppväxt vid kanten av Gårdsjön. På den
tiden det fanns flodkräftor i sjön. Fiske har aldrig varit min grej som det
brukar heta. Men jag deltog ändå ibland i kräftfisket. Vi fiskade aldrig för
att sälja kräftor, utan det brukar bli en enkel kräftfest. Farsans insats var att hänga upp färgade lampor
i träden vid sjökanten. Han var heller inte intresserad av fiske. Morsan hatade
att koka kräftorna i övrigt var det ganska trevligt vad jag minns, även om jag
har mycket svårt att komma ihåg mina barndomsupplevelser. Jag har fått det
berätta för mej

Kräftfester har också ställt till för mej som
journalist. Hade bestämt en intervju med en person, men när jag kom för att
plåta och intervjua blev det tillfälligt stopp. Mannen såg mycket trött ut efter
ha varit på fest kvällen före. ”Du får komma igen på eftermiddagen när jag är i
bättre form” var uppmaningen. Finkänslig som jag är så förklarade jag
psykologiskt att det kan bli besvär med för många kräftor. ” Det är inte
kräftorna jag är dålig av förstår du väl” fräste intervjuoffret och tittade på
mej som jag var helt dum i huvudet. Men jag förstod. Har också varit på
kräftfester.

Askersunds största publikfest har också avverkats,
Antikmarknaden. Auktionist Erik Lind har skapat kommunens mest publikdragande
föreställning. Folk älskar att gå runt och titta på gamla fina prylar. Och
ibland köpa något. Ofta hör man att folk har samma prylar hemma. ”Är de värda
så mycket” är en vanlig nöjd kommentar som innebär att det finns en liten förmögenhet
hemma i hyllan. Det var också packat med
folk på alla matställen. Själv gick jag runt men kom inte på något jag saknade.
Men jag kämpade. För ett antal år sedan fanns det en marknadsförsäljare som
förklarade att hade man inte köpt något så hade man inte varit på marknaden.
Kom att tänka på det. Ett försäljningsargument så gott som något. Han
förklarade också varje år att firman skulle upphöra och det var sista chansen
att handla rakblad och knivar av honom. ” Med mina skarpa knivar kan man skära
så tunna-tunna korvskivor att svärmor aldrig kommer tillbaka mer”. Ett annat
försäljningsargument.

Fick nöja mej med en liter jordgubbar från Öland på
torget. Och de var inte antika.

20 SM medaljer, ett EM guld i lag och en nionde plats på VM. Det är något av vad 21-åriga skytten Josefine Thörnkvist i Zinkgruvan redan hunnit samla på sig i sin meritlista hittills. Var så säker, det kommer mera. Den 24 och 25 augusti skjuter Josefine SM i sportpistol och standardpistol.

– Jag ska göra mitt absolut bästa för att komma hem med två guld, säger Josefine.

Trots framgångarna är hon en ganska okänd idrottstjej för de flesta i hemkommunen. Då är ändå Josefine den mest framgångsrika idrottaren i Askersunds kommun just nu. Hon tävlar för Zinkgruvans pistolskytteklubb.

-Mitt stora intresse är att skjuta pistol. Det har jag hållit på med sen jag var åtta år gammal. De första åren sköt jag bara luftpistol men när jag fyllde 13 eller 14 så började jag att skjuta kaliber,22. Det är det roligaste jag vet. Jag skjuter i grenarna luftpistol och sportpistol, men även standardpistol fast det bara är en herrgren.

3 guld av 3 möjliga och ett nytt svenskt finalrekord på LF-open i Danmark. Josefine har vanan att stå överst på pallen.

-Under den tid jag skjutit har jag varit på ett antal EM, två VM och en Världscup. Men vägen dit har inte varit lätt. Det har krävts mycket träning. Vissa perioder mer och vissa mindre, beror mycket på hur mycket jag jobbar. I snitt blir det ungefär fyra skjutpass i veckan och sen är det ungefär lika många fyspass utöver det.

Under alla år jag skjutit så har det varit mycket glädje men även mycket tårar för Josefine.

-En fråga jag fått många gånger är ”tröttnar du aldrig” och den frågan är lätt att svara på. Nej, jag tröttnar aldrig. Men det finns många gånger som jag har varit på väg att göra det. Vissa perioder är det riktigt tuff, berättar Josefine.

-Ibland kan det bli mycket press från människor runt om kring, men allra mest från mig själv. Jag har ställt väldigt höga krav på mig själv. Att jag ska uppnå ett visst resultat eller kanske träna en viss mängd. Har jag inte uppnått det så kan det bli tufft, men jag har blivit bättre på att hantera det. På senare tid har jag försökt tänka bort det och bara fokusera på att ha roligt. För när jag ställer sådant krav så tappar jag glädjen och då är det lätt att man tröttnar.

I år har det varit ganska lugnt på tävlingsfronten för Josefine. –Jag har lagt mer tid på träning på hemmabana istället för att åka ut på massor av tävlingar. Mer träning som förhoppningsvis bidrar till bättre resultat på tävlingar.

-OS är ett mål jag haft sen många år tillbaka och något jag fortfarande strävar efter. Men mitt allra största mål med skyttet är att ha roligt. Så länge jag har det så kommer jag hålla på med det som jag tycker om att göra allra mest, tillägger Zinkgruvetjejen, som till vardags arbetar som vikarie vid glasåtervinningen i Hammar.

PS! Fler bilder finns på na.se Oves blogg