Tänkte börja med att skryta lite över hur modig jag
är. Det har säkert ingen upptäckt tidigare. Jag har badat i 16 gradigt vatten. Var
till Hargebaden för några veckor sedan. De har gjort fint där ute! Tänkte bara
kolla lite, sitta på stranden en stund och njuta. Solen sken och allt var
fridfullt. Hade också med en termos med
kaffe och nyinköpta stora bullar ni vet från en bensinmack. Jo, jag hade
sällskap. En person med kamera så det finns bevis. Det var mycket tunnsått med
badgäster, men det berodde nog på att det kylslagna vattnet. Inte många vill
bada då.
En bit bort vid
den nya långa bryggan kom helt plötsligt en grabb vandrande, slängde av sig
kläderna och hoppade i. Kan nämna att han var från Kumla. Jag kunde inte hålla mej
från vattnet uppväxt vid kanten av Gårdsjön som jag är. Badade alltså i 16
gradigt vatten helt frivilligt. Efter en liten stund såg jag ytterligare en
person hoppa i vattnet för att simma en liten bit. Men han hade svarta kläder
på sig. Tror det var våtdräkt och det tycker jag är lite fusk.
Hade en psykolog analyserat varför jag hoppade i så
kallt vatten, hade han eller hon säkert gått tillbaka till min barndom. De
brukar göra så för att hitta förklaringar. Vi ungar väntade på att isen skulle
gå upp på Gårdsjön så vi kunde börja bada. Vi skulle ha varit glada om det
varit 16 grader. Farsan förklarade alltid att min hjulbenthet berodde på att vi
bodde nära sjön och det var fuktigt. Benen hade slagit sig. Själv trodde jag alltid
det berodde på mitt idrottande. Många som håller på fotboll är hjulbenta.
Har i veckan också varit och kollat på mitt barnbarn
Edit som slutade i nian. Massor av folk hade samlats vid Sjöängsskolan för att
var med på ungdomarnas stora dag. Firandet fortsatte med rundåkning på stan i
traktorkärror. Festligt värre och roligt för ungdomarna. Avslutningen för
niorna i Askersund har blivit stort, med bomsteruppvaktning och rundåkning.
Minns när jag slutade skolan för en del år sedan. Förändringen är mycket stor och
till det bättre. Då gick vi en stund till Landskyrkan där prästen och
överläraren sa några väl valda ord. Inte festligt alls som nu. Några som varit
väldigt duktiga fick också diplom. När det var klart i kyrkan satte jag mej på
cykeln och åkte hem. Dom där hemma undrade om jag hade slutat och om det var
sommarlov. Föräldrar varit inte så engagerade som nu och vi var många. De hade
fullt upp med att få ihop sin egen vardag med allt vad det innebar. Och på den
tiden fanns det heller inte någon som ville köra runt på stan med skolungdomar
vad jag minns. Men jag är inte det minsta bitter när jag tänker tillbaka på
mina skolavslutningar. Hade min kära cykel att trampa hem med.
