Nästan dagligen läser man och hör i media om stora
avgångsvederlag, höga politikerlöner och enorma direktörslöner. Förhoppningsvis
gör alla skäl för sina pengar, men jag tycker ändå det borde finnas någon övre
gräns hur mycket pengar man kan få ut. Kanske ”bara” några miljoner om året. Jag
skriver bara med av omtanke de ”drabbade” utan att vara det minsta avundsjuk. Har
själv satsat på Europatipset som nu är uppe i 200 miljoner.
Har funderat över vad de gör med alla pengarna utan
att tappa kontakten med vardagslivet. Det måste vara jobbigt. Trots att man har
mycket pengar skulle jag exempelvis inte vilja åka köpa nytt kök varje månad, byta
hus, åka på dyra resor, skaffa nya bilar, köpa nya kläder och ständigt äta på
dyra restauranger. Sådant måste ta på krafterna. Klart att det också går att
samla lite pengar på hög men det verkar inte så roligt.
Hur som helst skulle inte jag orka och jag behöver
heller inte oroa mej. Har aldrig varit i närheten av den världen. Men jag har
så jag klarar mej. Köper en pizza ibland, semlor av torghandlaren och någon
pilsner när det passar.
Intresset för vad folk tjänar är annars stort. Det
minns jag från mitt jobb som journalist. Sidor som berättade om vilka som
tjänade mest blev mycket lästa. För att inte tala om årets ”bestseller”,
Taxeringskalendern.
Mina första jobb gav inte särskilt mycket pengar, men
de behövdes. Jobbade på Askersunds
bryggeri på sommarloven. Vid några tillfällen var jag vid Sohlbergs Ost.
Uppgiften var bland annat att vända stora ostar på hyllorna i butikens källare
vid Väderkvarnsgatan. Man skulle göra så enligt ägaren. Osten skulle hanteras
med varsam hand. Lönen för oss springgrabbar i Askersund på den tiden var 50
kronor i veckan. Handlarna hade ingått i någon slags kartell. I dag vore sådant
straffbart. Tänker då på asfaltsfirmorna som gjorde upp om priser även om det är
lite långsökt.
Under tiden jag jobbade på tidningen blev det krav på
lönesamtal. Var aldrig riktigt bekväm med det. Sitta och slå sig för bröstet
för att få högre lön. Tyckte alltid att om cheferna var nöjda med jobbet så
kunde de ge mej några kronor extra utan att samtala med mej. Om inte så var det
inget att göra åt det. Vid ett tillfälle blev jag kallad till Örebro för
lönesamtal med hygglige chefen Krister. Undrade vad jag skulle parkera bilen
vid tidningen för att slippa böter. Krister förklarade var jag skulle stå. Jag
fick 200 kronor i påslag. När jag kom ut satt det en böteslapp på 200 kronor på
rutan. Snopet, men Krister tog hand om
böteslappen vänligt nog. Han kände sig skyldig och tyckte förmodligen synd om
mej. Att bli blåst på hela
löneförhöjningen.
