Så såg det ut förr
Tvättinrättningarna hade
fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds
nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var
hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan
vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste
erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har
ändrats på den punkten. Tvättstugan där jag bor mitt i stan fungerar bra,
åtminstone varje måndag. Jag vet.
I dag är tvätterierna borta,
med undantag för kommunens tvätterier. Men de är ju inte till för allmänheten vad jag
vet. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare
för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin. Vem ville lämna in
smutsiga kläder när man kunde sköta det själv hemma.
Ingrid Larsson i tvättbutiken
Vid Solhaug, strax väster
om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. En verksamhet
som startade 1948. En ny kemisk
tvättindustri startar stod i tidningen. Han kombinerade det med en minkfarm och
ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening
pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen
har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset
på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med
bygget.
Tvätteriet i Solhaug införde
moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som
företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet
hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin
tvätt. Det kallar jag för service.
Vid Sundsängen fanns
Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta
sjövatten”. Den som tittade i vattnet
vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där
flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog
säga att reklamen var lätt överdriven.
Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet.
Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.
En av det mest populära och
billigaste tvättar var, Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten
av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget
och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från
olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön
på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för
det själv.
Fram till 1972 var inte personalen
vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i
Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt
omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva
på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut
skrevs avtalet på, men enligt styrelsen var det början till slutet för
tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.
Gunnar och Bertil Carlsson på BE-GE:s
Kommunen köpte tvättstugan,
som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde
klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin
verksamhet och huset jämnades med
marken.
Själv lämnade jag ofta in oljiga
arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En
dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare
var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också
utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen
gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit
på tvätt. Och det tyckte de ansvariga
vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från
Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt.
Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.
Bandystjärnan Gunnar Carlsson,
som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner
när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden.
Alla kände honom och han kunde prata för
sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han
skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid
hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att
det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte
vid bryggorna och tvättade längre. Det
blev affär.
Faktauppgifterna om tvätten i
Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan
Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan. Och från tidningsartiklar
