Vem har inte retat sig på slöa
köksknivar? Säkert de flesta. En del knivar går att slipa, men det är inte så
många som gör det. Eller kan det. Många använder
också eggade brödknivar rakt över på allt de skär. Och det är inte roligt med
sådan knivar, om man nu kan tala om humor i samband med knivar. Nu till jul när
det är skinka och korv på gång är det extra viktigt att ha skarpt. Det ska inte bara smaka bra, utan också se snyggt ut. Minns en
marknadsförsäljare vars argument med skarpa knivar var att man kunde skära så
tunna – tunna korvskivor att svärmor aldrig mer skulle komma tillbaka.
Annat var det för som det
brukar heta, men när det gäller knivar stämmer uttrycket. Långt in på 50-talet
dök det upp skärslipare som tog hand om alla slöa knivar. De första jag minns
kom på cykel med hela sliputrustningen.
Men den jag minns bäst var Verner Johansson från Falköping. Han hade sliperiverkstad
i Falköping, men när sommaren kom tog han en sliptur med sin moped. Verner
gjorde det för at få ihop lite extraslantar även under sin semester.
Till Askersund kom han ofta från
Småland och Östergötland. I Småland passade han också på att besöka släkten.
Han förenade nytta med nöje på sina mopedturer. Verner hade själv tillverkat
sin sliputrustning. Det var ingen stor och klumpig anordning. Han satte fast
slipskivan på stången. Kraften tog han från bakhjulet. Vid slipningen ställde
han mopeden på stödet, för att sedan sätta sig upp och trampa.
Verner tyckte att affärerna
gick dåligt i Askersund. Normalt brukade han slipa in en dagsförtjänst på 25
kronor. Men inte i Askersund. Verner visste vad de dåliga affärerna berodde på.
”Andra skärslipare har varit
i Askersund och missköt sig. Det har gett oss dåligt rykte. Till Askersund
kommer det också ganska många skärslipare per år. Det finns inte så många slöa
saxar och knivar kvar åt mej”, var Verners bestämda uppfattning.
Många undrade förstås om det
verkligen kunde löna sig att åka runt och slipa saxar och knivar.
”Jag har i alla fall klarat mej
på det. Hemma i Falköping har jag också ett sliperi. Yrket har jag från min far
som var knivsmed. Jag lärde mej tidigt att slipa. Det är naturligt att behålla
sitt yrke och bevara familjetraditionerna”, upplyste Verner.
Själv måste jag skryta med
att hemma hos oss är alla knivar mycket vassa. Och någon brödkniv äger vi inte.
Det finns en orsak till att vi har välslipat. En gång i tiden arbetade jag som
styckare vid Slakteriföreningen. Förstår inte riktigt varför så här i
efterhand. Jag som har svårt för döda djur. Men vi var många hemma och det
gällde att komma ut snabbt och tjäna pengar till försörjningen. Bara som en
liten förklaring. Som gammal slakteriarbetare är skarpa knivar ett måste. Och
på Slakteriföreningen behövde vi aldrig ta hjälp av Verner. Styckarkompisen
Harry Johansson och jag slipade själva. För det mesta fick jag den stora äran
att dra veven på slipstenen. Och det fick jag stå ut med. Harry-som gick under
smeknamnet Lasarus- hade jobbat längre än jag på firman. Även knivslipningen
skulle ske efter en viss rangordning.
I dag finns ett antal små
slipapparater att köpa till hushållen. Vet inte hur bra de är, men enligt
reklamen ska de vara väldigt bra. Förr fanns det en slipsten utanför väggen
nästan vid varje hus. Men det var då det.
PS!! En del bloggar som jag skriver finns också på na.se-Nyheter-Askersund -Oves blogg. Bilder som jag lägger in på den bloggen går att få större.
