”Raskens” är en
tung pjäs av Vilhelm Moberg, med mycket elände
och fattigdom. Så som många hade det i Sverige en gång i tiden. För någon vecka sedan gav teatergruppen ”1 2 3
Schtunk”, Mobergs pjäs med underrubriken ”Vi går åt vilket håll vi vill”. Jag
var tveksam på om det kunde vara underhållning en lördagskväll. Visste inte om
jag skulle tya med det hela som Ida i pjäsen brukar säga. Ordet tya kan översättas
med i brist på ork om någon undrar.
Kanske skulle
jag istället skulle stanna hemma i TV-soffan med en god pilsner och briljera i
sällskap med frågeprogrammet ”Vi som vet mest”. Det är alltid hemma i soffan
man vet bäst. I reklam lästa jag att föreställningen skulle bestå både av humor
och bra musik. Blev lite nyfiken på hur det skulle gå till när det gällde
”Raskens”så jag knallade ner till Sjöängen för att kolla. Måste också erkänna
att jag hade vunnit två fribiljetter till föreställningen på en fototävling om
bygget av Sjöängen så det blev billigt.
Föreställningen blev en stor överraskning med
skratt, musik och vemod. Göteborgsgruppen ” Schtunk” hade tolkat den kände författaren på sitt eget sätt utan att
missa det viktiga budskapen i ”Raskens”. Drygt 100 personer såg föreställningen
och det måste vara en bra publiksiffra för Askersund en lördagskväll. Jag
ångrar absolut inte att jag skippade tv den här kvällen.
Sjöängen har för
övrigt ett imponerande programutbud under hösten och vintern. Det är bra att
hoppas på att publiken också kommer . Hittills har det gått bra vad jag
förstår. Det finns nästan något varje vecka. För den som ska gå på allt måste
nog kommunen börja fundera över övernattningsrum i lokalen.
Minns tillbaka på när teatergrupperna gav
förställningar i gamla Hantverksföreningen (Folkets hus). Gräddan av landets
skådespelare kom då till Askersund. Ofta bodde de på Statshotellet som låg
tvärs över gatan. Många av aktörerna knallade också över gatan i pausen för att
besöka vätskekontrollen i baren. Publiken var också mycket fint klädda. Herrar
i fina kostymer och damer i långklänningar. Det var stort och märkvärdigt att
gå på teater i Askersund på den tiden och då skulle bästa stassen på. Men det
har förändrats. Själv hade jag en enkel tröja på mej när jag kollade på
”Raskens” och ingen tittade på mej.
Ett udda minne som reporter har jag från Olshammars
Folkets hus. En pjäs om agitatorn Kata Dahlström skulle visas men scenen var
för liten. Och Kata som höll sina möten i det fria, ofta i en vägkorsning. Utan
scen.
