Alla barns rätt till gratis skolmat var en het potatis
på 40-talet. Något som i dag är en självklarhet. Visst klagas det på skolmaten
ibland men alla kan inte tycka om allt. Tycker jag. I Hammar – som då var en egen och rik
kommun-hade infört gratis skolmat till alla barn innan befolkningsutredningen
kom med sitt förslag i början på 40-talet. Men i Askersund var det segare. Det
skulle bli för dyrt och leda till en skattehöjning på minst 10 öre. Oron var
stor. Det handlade om 200 barn.
Förslaget kom från statliga befolkningsutredningen,
som sedan sändes vidare på en remissrunda. Rektor Frendel i Askersund hade
inget emot att barnen från landet fick ett ordentligt mål lagad mat, men
varande för att förslaget skulle innebära betydande ekonomiska konsekvenser.
Och barnen hade ändå med sig termosflaskor med varma drycker så helt nödvändigt
var det inte.
Rektorn var också helt motståndare till att göra
förslaget obligatoriskt mot föräldrarnas vilja. Bruttokostnaderna för måltiden
hade beräknats till 50 öre per barn. Staten skulle stå för större delen av
kostnaden. I utredningen påpekade man skolmåltiderna hade vuxit ut till en av
skolans viktigaste socialpedagogiska uppgifter.
Elever i de högre skolorna i mindre samhällen hade
inget behov av skolmat enligt rektorn.
För dess var det bättre att gå hem och äta den mat de var van vid. Ett
stort problem var att ordna fram måltidslokaler och pengar till personalen
framhöll rektorn i sitt yttrande. Skulle alla äta på skolan skull de uppstå
köer och väntetider för barnen . Frukostrasterna skulle inte räcka till. Enligt
rektorn skulle det inte vara särskilt trevligt. Hans förslag var att lägga ut
skolmåltiderna på privata restaurangägare.
En del elever hade precis som nu behov av särskild
diet. Frendel menade att det inte var troligt att föreståndarinnan för
skolbespisningen hade möjlighet att anpassa dieten.
Rektorn slutade sitt yttrande när det gällde just dieten
med :”Särskilt om det då gäller
blyga och försagda barn som inte vågat hålla sig framme, så
är nog fara värt att de
kommer i ett ofördelaktigt läge, än om den moderliga omsorgen finge
bestämma deras matsäcks innehåll.”
En tillbakablick visar att det redan på 1800-talet i
Sverige fanns privata organisationer som serverade mat åt fattiga barn. 1941
föreslog den så kallade befolkningsutredningen Sveriges riksdag att införa
skolfrukost för skolbarnen. 1946 startade denna verksamhet. Kommuner som på den
tiden serverade skolfrukost fick på särskilda villkor bidrag till verksamheten.
Detta statsbidrag minskade efter hand för att 1966 försvinna helt. Därmed blev
skollunchen en rent kommunal angelägenhet. De som verkade för att eleverna
skulle få ett ordentligt mål mat mitt på dagen hade naturligtvis ett syfte med
detta, att eleverna skulle orka med skolarbetet. Skollunchen blev ett slags
symbol för de vuxnas, skolpersonalens omsorg om barnen.
I Askersund serverades skolmaten i restaurang
Sundsgården. Eleverna fick gå på led från Kyrkskolan
(Hamnhuset-Lindbogården) till
serveringen. Det fanns en regel som sa att barn som hade mindre än tre
kilometer till skolan varken var berättigade till skolmat eller skolskjuts. För
mej fattades det 500 meter för att kunna utnyttja skolförmånerna. Men någon
stans skall väl gränsen dras, även om det nu drabbade mej. Skolbussen åkte
förbi mej varje dag när jag gick eller sprang till skolan. En lite märklig
upplevelse, men det gav mej lite grundkondition som jag haft nytta av.
