En gång i tiden var det vanligt med grisbilar som åkte
runt på landsbygden. Folk hade möjlighet att köpa en liten kulting som sedan
skulle födas upp och bli julmat. Kultingarna fanns i små boxar på
lastbilsflaken. Det var bara att välja och vraka.
Bild från Leif Linus arkiv. Slakt vid Gryten i Tived.
En gammal journalistkollega skrev en gång under
rubriken” Med grisbil runt Sydnärke”. Han betonade att det var ett
blixtreportage med parentes. Reportaget som jag tänker återge en del av var
enligt den gamle journalisten ”en trevlig färd ut till jordbrukets eget folk”.
Föraren av grisbilen hette Tage Johansson och var
från Vretstorp. Han var både solskensleende och slagfärdig. Bilen var en
Chevrolet med släpvagn. Enligt reportern var både föraren och passagerarna på
prima humör vid starten i Vretstorp. Johansson
var orolig för att kanske köra en hel dag utan att få se en enda kund.
Vid Stora Forssa dök dock upp en livfull och språksam
gumma upp. Men hon ville bara betala av en gammal skuld. Men
någon ny gris vill hon inte ha. En bonde på cykel stannade till vid bilen. Han
ville gärna ha en gris, men priset var inte det rätta. När han hade prutat
färdigt blev det ändå en grisaffär. Johansson menade att Sydnärkesbönderna var
specialister att pressa priserna i botten. Det hade liksom blivit en sport för
dem. I Bergslagen och Värmland förekom aldrig att någon prutade.
I Degerön var en man mycket intresserad av grisarna,
men han köpte ändå ingen. Nästa gång sa han. I Tjällmo gjordes stora grisaffärer. I närheten av Närkesberg stod en gubbe vid vägkanten
och vinkade. Han vill ha den bästa grisen som fanns på lasset, men billigt. Han
berättade också för Johansson vilka förmånliga erbjudanden han fått av andra
grisförsäljare så han tänkte inte krusa.
Färden gick sedan vidare över Närkesberg med sin
idrottsplats, sin cykelaffär och Konsumbutik, samt förbi Mörtsjöns bryggeri,
samt förbi Lerbäcks kyrka och fram till Åsbro. I Åsbro blev det också
grisaffär.
I Åsbro tog reportern farväl av Johansson som fortsatte
till Vretstorp, medan reportern tog bussen till Askersund. Det var lite av vad
en reporter fick ägna sig åt på den tiden.
Förr var det vanligt med grishuvud på julborden. Som tur har det makabra inslaget försvunnit.
Grisbilarna var ett viktigt inslag i
handel och självförsörjningen. Andra världskriget rasade runt landets knutar så
det var viktig att se till att det fanns mat på bordet. Och en egen gris var
inte det sämsta. Kan nämna lite i förbigående att jag själv till årets julbord hemmavid köpt en färdigkokt skivad skinka. Många kanske tycker det är fusk. Möjligt men väldigt bekvämt.
