Julkappsjakten är i full gång. För några har den
säkert pågått sedan i somras. Möter ibland någon som säger att det är skönt att
ha det gjort. Undrar om man ska köpa julklappar när det blir en plåga? Alternativet
är presentkort även om det inte blir några roliga paket.
Klart att man inte behöver vänta till sista minuten
som revystjärnan Povel Ramel och hans bror alltid gjorde. Povel har berättat
att de hade en tradition om hur julklappsköpen skulle gå till. De skulle ske på
julafton, men först efter ett besök på en krog med mat och dryck. Ibland kunde
det senare fördröja inköpen. Vid ett tillfälle var de klara med krogbesöket
bara några minuter innan affärerna stängde. De betydde att de fick ta första
bästa butik. Vid ett tillfälle blev det en djuraffär där årets julklappar
inhandlades. Goda råd var dyra. Alla måste ha sina klappar. Fastern förärades
med fyra kinesiska dvärgvaktlar . Men hon blev inte rikligt nöjd. Fastern menade att de bara irrade runt av och
an.
Till hjärtevännen Lisa köpte Povel en ”resignerad
silkesapa” i en jättelik bur. För halva priset. Precis som det brukar låta vid nästan
alla julklappsutdelningar så förklarade hjärtevännen att en apa var precis vad
hon hade önskat. En god vän fick ett generöst presentkort på kattsand. Den vänskapen
upphörde sedan för en tid berättade Povel. Kan nämna att jag är med i Povel
Ramel-sällskapet. Ett mycket trevligt sällskap.
Själv satsar jag på säkra kort som böcker när det gäller
julklappar. Minns inte särskilt mycket från min barndoms jular mer än att jag
ibland fick just en bok. Ofta en bok av någon idrottsstjärna som hade skrivit
sina memoarer. En gång fick jag också ett par skridsko,”helrör”. En klapp som
jag levde länge på. Uppväxt som jag är några meter från Gårdsjön. Det var bara
att gå rakt ut på sjön från frukostbordet, för att sedan åka skridskor så länge
orken räckte. Minns att jag aldrig tog av skridskorna mellan måltiderna. På den
tiden fanns det träskydd till skridskorna som var lätta att gå med. Någon har
sagt till mej att den som läser memoarer inte har något eget liv och istället
lever genom andra. Håller inte med om det. Tycker att jag haft ett eget liv.
Får skylla mitt memoarläsande på intresse för olika människor. Att jag inte har
något minne från barndomsjularna är kanske ett fall för en psykolog. Andra kan
berätta ingående om sina jular. Men det här är inget som plågat mej. Det har
kommit nya jular varje år.
