Älgjakten är högaktuell just nu. Många jägare har
väntat på den jakten hela året. Från älgjakten har jag många minnen, trots att
jag inte är jägare. Men jag har varit med på några jaktträffar som journalist
dagen innan det har varit dags att gå ut på passen. Kan jämföra det med mina år
som lagspelare i idrott och omklädningsrummen. Klart snacket var lite allvarligare
i jaktlagen än i omklädningsrummen. Jaktlagen skrek aldrig heller ”nu går vi ut
och tar dom”. Vad jag minns.
Som journalist var det alltid viktigt att få tag på
den som hade skjutit den första älgen på morgonen. Tidningen krävde att få in
den grejen snabbt. Men det var inget lätt jobb att börja ringa ut till
jaktlagen. Minns vid ett tillfälle när de
ringde från tidningen att ett jaktlag i Åsbro fällt en älg jättesnabbt och att
jag skulle kolla. Kände en person i jaktlaget som jag ringde och frågade om han
visste något.”Det var jag som sköt”,
blev det överraskande svaret. Tror jag gick och köpte en Penninglott efter det
samtalet.
Själv blev jag inblandad i älgjakten genom att jag
hade jobbat vid Slakteriföreningen som ung. Folk ringde och ville ha hjälp med
styckning. Att jag hamnade på Slakteriföreningen var för övrigt en ren
tillfällighet. Hade en syster som jobbade där och butiken saknade en
springgrabb. Hon hade väl snackat in mej. Jag hade precis slutat skolan och var
mycket kräkmagad så det absolut inget lämpligt jobb. Fick lunchen förstörd på
den tiden bara om en råtta sprang över gården. Och det gjorde råttor på den
tiden
Styckningsplatserna var inte alltid så välplanerade.
Ofta var det trånga källare och garage. Vid något tillfälle ringde ett mindre jaktlag
om jag vill hjälpa till med att stycka en älg. När jag kom dit hade gänget
redan börjat fira det hela lite för tidigt. Och det var en verklig stor älg de
hade fällt. Efter några utslitna fogsvansar insåg det glada gänget att frysarna
inte skulle räcka till. Då kom en av jägarna på att åka till varuhuset i Rönneshytta
och köpa en ytterligare frys.
Minns också att det ringde en person från den norra
kommungränsen en fredagskväll om jag ville komma och stycka. Frågade vad det
gällde. Svaret blev fyra grisar och några halvor nötkött. Tackade nej omgående.
Det var också vid det tillfället jag bestämde mej för att det fick vara nog med
styckning i bygderna. För det handlade aldrig om pengar som ersättning utan
bara om någon köttbit. Och jag är den ende köttätaren i hushållet så en köttbit
skulle räcka ett halvår.
