Blogg med anledning av
klimatmöte i Paris som avslutades för någon vecka sedan. 196 länder skrev under
på att jobba hårt med miljön framöver.
Men det skulle ta några år innan förbättringarna var på plats. Någon
jämförde det hela med startaren av ett maratonlopp. Annars ska allt i gå mycket
snabbt i dag. Beställda varor ska vara på plats bara efter några timmar. I
bästa fall efter någon dag. Beställer man varor på nätet som får man alltid
frågan om det skulle vara en snabbleverans. Men då kostar det också. Det går att vänta i tre dagar för att få
paketen fraktfria. Men det är ju en evighet för de flesta av oss.

När jag läser om miljömålen
och snabba leveranser kommer jag att tänka på askersundaren Emil
”Blomsterhultarn” Pettersson. Har skrivit om honom tidigare men Emil är värd att bli påmind om . Han låg nämligen
50 år för sin tid utan att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för
sina paketleveranser till stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om inte godset på kärran
var för tungt så han var tvungen att ta i. En gång i tiden kände alla
askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil
bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett
inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade
med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina
bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med
det namnet är inte det sämsta. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i
dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där. Emil var en
bra berättare som gärna kryddade sina historier. Men vad gjorde det. De blev
ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev
han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage
fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästförspänd flyttbil, taxi och likvagn.
Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla
tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett
tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när
hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade
sig när ”Blomsterhultarn” skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det
var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen.
Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap.
Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på
den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk.
Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra
barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil
farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år
tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på
Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil många minnen att berätta om. Bland annat
ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa
kungen, när han hälsade på, i kväll får
ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och
vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest
hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren
Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring
henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för
att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil
märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar
den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning
från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50
kronor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5
kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för
att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde.
Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken.
Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn”
verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda
befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till
Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn”
var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta
och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att uttrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan
”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några
mindre paket till honom på senare år. Mest för att slippa hårda ord.
Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och ”Blomsterhultarn”
var ekonomisk.

Det här var historien om Emil
Pettersson i Blomsterhult. Namnet på
tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn,
liknande Rosenbad i Stockholm.

Leif Linus har hjälpt till med bilder till bloggen.