Diktning är en svår konst om
det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går
att syssla med diktning för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft
lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Inte ens med
nödrim. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett julklappsrim. Det är inte ”min
grej” som det brukar heta.
Under mina år som journalist
har jag haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Levi Karlsson ”Den
blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och
sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att
jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet
Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras
artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var
kommentaren.
”Den blyge” med artistparet Amris från Kungsör.
En annan lokal diktare som
jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större
publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de
bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han
fyllt 92! Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi
några gånger i veckan. Det var givande samtal.
Normalt åt han sina luncher
på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustru Maria hamnat på långvården.
Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på
hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspätta med
remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i
köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten
svek modet. Det fick bli rödspätta som vanligt.
Oskar Larsson
Oskar Larsson växte upp i
fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med
om tider då inte allt var så självklart. Kärleken till hustrun Maria var något
utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar
besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också
fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars
inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt
Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar
att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria
densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.
.
