Brott lönar sig inte har man alltid fått höra. Men det höll inte en dräng i Åmmeberg riktigt
med om. Han blev faktiskt rik på sitt brott. Drängen tjänande hos en bonde i
Kärra. Någon av bönderna hade stulit en kanna brännvin på bränneriet i Åmmeberg.
Mot betalning tog drängen på sig brottet. Han fick avtjäna straffet på fängelset
i Örebro för stölden han aldrig gjort. På fängelset träffade han en stortjuv
som berättade för drängen att han skulle söka noga bredvid vägen i södra
Lidabacken mot Långvägsgränsen när han kom ut. Där fanns en stor sten. Under
stenen fanns en kopparkruka med en stor summa pengar som han stulit. Han
uppmanade drängen att ta hand om pengarna, eftersom han själv satt inne på ett långt
fängelsestraff. Han skulle inte ha någon nytta av pengarna under lång tid.
När drängen kom ut från fängelset sökte han upp
platsen som stortjuven berättat om. Där fanns också krukan med pengar. En del
av pengarna var av så stor sedelvalör att han hade svårt att växla in dem. En
person som reste till Amerika fick mot viss ersättning ta med den största
sedeln för växling och sedan sända tillbaka resten. Så blev det.
I samma berättelse som jag läst om Åmmeberg,
handlade en del om verksamheten innan industridriften kom till bygden. Bönderna i Norra Kärra och angränsade byar
tillverkade ost som de sålde för att få in pengar till kreatursskötsel. Sommartid
kom det uppköpare på skutor från Jönköping som köpte upp ost, vilket lastades
på skutor på Flyktsberget, Norra Kärra. Rävaberget i dag enligt åmmebergaren Anders Foglander Denna plats var hamnplats på den här
tiden.
Kärrafjärden Åmmeberg. Gammal bild från Anders Foglander.
Golfklubbens anläggning i Åmmeberg. Bild Anders Foglander.
Vidare kan man läsa i de gamla klippen om att det
dansades på logar under sommarmånaderna. Bergsmannen Sätter i Skalltorp
var en duktig fiolspelare, som
spelade vid många danser. Sätter var
också en duktig snickare.
Två öar i Kärrafjärden hängde förr ihop och var endast en ö. Sjön
hade frätt upp sundet mellan öarna så
det blev två öar. När Claude Nocolin var chef för bolagets lantbruk lär han
stensätta en del av Ulvöns stränder för att förhindra sjön att äta upp ön.
