Krönika från söndagstidningen
Efter drygt 30 år inom journalistyrket har det varit
en del föreningar som hört av sig och vill att jag skulle komma och berätta om
mitt gamla yrkesliv. Det är ju trevligt, även om jag ibland har funderat över
om jag har något intressant att berätta. Vad vill folk veta? Som aktiv
journalist ställde jag aldrig upp. Tyckte inte riktigt att det passade ihop
jobbet. Var sak har sin tid brukar det heta.
Som journalist kunde jag gömma min blyghet och
osäkerhet bakom ett block och kamera. Skulle jag vara blyg, ja tro det om ni
vill. Jag hade inte med någon tung ryggsäck med självförtroende hemifrån, så
jag får skylla på min bakgrund. Men jag har nu hunnit med att tala både med prinsar,
statsministrar och massor av landshövdingar förstås. För att inte tala om allt
”vanligt” folk. Den nuvarande landshövding Maria Larsson, har jag träffat flera
gånger när hon var politiker. En hygglig kvinna. Det var aldrig varit problem i
jobbet att tala med folk, men att stå och tala inför hundratals personer är en
annan sak. Jag har själv suttit och lyssnat på ett antal sega föreläsare som
hållit på i timmar, men som borde ha avslutat efter en kvart. Har varit rädd för att bli en sådan seg gubbe
eller tant. Men har också lyssnat på många fantastiska föreläsare där det varit
ett rent nöje att sitta och lyssna på.
Vi är nu två gamla kompisar, Leif Linus och jag, som
slagit oss ihop när det gäller föreläsningar och bildvisningar. Även när det gäller bloggar. Och det har gått
skapligt. Ingen har kastat tomater eller ägg på oss, men så föreläser vi också
för trevliga och vänliga människor. Linus som är en gammal brevbärare har alla
gårdsnummer i stan väl programmerade i sitt huvud. Som en liten hårddisk. Han
har också fantastiskt bildarkiv som vi har nytta av på våra föreläsningar. Och inte nog med det. Han har ordning på
bilderna till skillnad från mej. Jag får ständigt leta efter bilder och klipp.
Men jag har blivit bättre med åren om jag får skryta lite. Mina barnbarn brukar
säga att jag måste ska skaffa mej ett register.
Min motfråga har alltid varit då: vem ska föra in uppgifterna i
registret? Det är just det som är problemet. Har alltid varit lite avundsjuk på
folk som har ordning och reda på allt.
Leif Linus
Jag brukar börja med att visa ett antal bilder som
jag berättar till. Sedan fortsätter Leif Linus med en film. Det brukar ta 45
minuter. Det här är ingen marknadsföringsblogg utan bara lite information hur
det brukar gå till på våra möten. Någon brukar fråga ibland.
