I år
är det 60 år sedan motboken försvann. Då gick Brattsystemet i graven till mångas förfäran och till glädje
för andra. Men så är det alltid med förändringar.
Motboken infördes 1917 (i vissa områden redan 1914)
för att minska spritdrickande. Det var läkaren och politikerna Ivan Bratt som
låg bakom motboken. Det var ett häfte med plats för stämplar. Genom stämplarna
kunde den inköpta ransonen bevakas. Det fanns ingen demokratisk rättvisa i när
det gällde motboken. Förmodligen är det ett av det mesta odemokratiska system
som införts.
 |
 |
 |
Inkomst, kön, förmögenhet och samhällsposition
styrde tilldelningen. Den som var arbetslös eller saknade inkomst kom aldrig
ifråga. Det gällde också gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En
ogift kvinna kunde få en motbok men hennes ranson var långt mindre än männens.
Som kvinna och hushållerska fanns inte en chans att få motbok när mannen i
huset hade en.
I augusti 1922 genomfördes en folkomröstning. Ett
förslag var ett fullständigt rusdrycksförbud.
Förespråkarna använde bland annat en känd affisch av Albert Engström med
budskapet, ” Kräftor kräva dessa drycker”. Folkomröstningen blev mycket jämn.
Lite oväntat tog förbudsmotståndarna hem segern. Motboken försvann den 1
oktober 1955.
Samtidigt
infördes mattvång på restauranger och barer. För att få en snaps krävdes också
en matbeställning. De som var riktigt sugna tog oftast det billigaste. Det gick
rykten om att samma smörgås vandrade från kök till servering hela kvällen.
Smörgåsen var inte det viktigaste men ett måste, så den blev oftast kvar på
tallriken.
Den som fyllt 21 tilldelades en ranson
på 1 liter starksprit i månaden. Tjänade man bra med pengar och betalade
sina skatter och var man dessutom oförvitlig i största allmänhet, kunde man vid
25 års ålder få tilldelningen utökad till två liter i månaden.
Tre liter fick endast äldre män som hunnit
stadga sej. Före andra världskriget var ransonen fyra liter. Men under kriget
skulle alla vara A-svenskar, friska och spänstiga beredskapsmänniskor, så
regeringen drog in den fjärde litern.
När kriget tog slut 1945 ropade folket på en fjärde
liter. Den kom aldrig, en riksdag befolkad av idel nykterister röstade ner
varje förslag om utökning av ransonen. I stället försvann motboken helt
den 1 oktober 1955.
Inte för att jag vill förhärliga spriten men vill berätta om hur det kunde se ut förr. Det var inte
bättre. På 1800-talet höll vi svenskar på att supa ihjäl oss. Krogar och lönnkrogar växte upp som svampar
ur jorden. Som tur var började folkrörelserna agera mot missbruket. Många
familjer led hårt under spritens förtryck. Och det gällde det inte ”trevliga
viner” som i dag. Då var det rent brännvin som gällde.
Efter ha läst gamla protokoll från Hammars socken
kan man få en liten överblick om vilka problem som verkligen fanns. Krogrörelser fanns sedan mycket lång
tid tillbaka i Hammar. Det fanns gästgivargårdar både i Hammar och vid Råå, med
fullständiga rättigheter Därtill fanns försäljningsplatser både i Lunna och
Dalby. Ofta förekom det klagomål mot skötseln av dessa platser. När bolaget
Vieille Montagne startade sin gruvdrift i vid Åmmeberg och Zinkgruvan, år 1857,
blev det väldigt störigt och bråkigt på avlöningsdagarna. Det var också ett
brokigt torgliv på båda platserna när gruvarbetarna fick ut sina löner.
Det var självklart att en så ny och stor
industrianläggning som det belgiska gruvbolaget anläggningar skulle locka en
del skumma individer. Smyghandel med öl och brännvin förekom både i Zinkgruvan
och Åmmeberg, allt enligt de gamla protokollen. Vid Åmmeberg fanns Hellbergs
vinstuga, samt ölförsäljning hos bryggare Gömmel, samt vid ytterligare ett ställe
på Tomtevik. Dessa platser hade rättigheter att sälja starkvaror, men skötseln
var inte den bästa. Det kom ofta anklagelser mot Gömmel.
Marknad i Åmmeberg. Bild från Leif Linus arkiv
Omkring 1890
kom till Åmmeberg en bagare, F O Boman. Förutom bageriyrket hade han
sysslat med slakterirörelse. Han började dock snart också att sälja rusdrycker.
Tillståndet på platsen blev mycket spänt och irriterat. En stark
nykterhetsrörelse hade växt fram i Åmmeberg. Stämningen mot lönnkrögaren hade
blivit allt bittrare, sedan han någon gång under åren 1895-96 blivit anmäld för
olaglig rusdryckshantering. Hans hat riktade sig mot en granne, skomakare
Alfred Karlsson. Boman trodde att det var han som hade gjort anmälan. För sin
säkerhet bar skomakaren sin mynningsladdare med sig när han gick till och ifrån
sin verkstad. Vägen till verkstaden gick förbi på landsvägen helt nära Bomans
bostad.
Dagen före midsommarafton 1896 kulminerade bråket
mellan Boman och Karlsson. Boman hade med sin häst åkte till Askersund för att
hämta öl till midsommarhelgen. Från Askersund återkom han med ett stort ölfat
liggande på vagnen. Han hade hållit hög fart, kört varmt, och sett upprymd ut.
Efter hemkomsten hade han tagit en stor slaktkniv för att gå till ett ställe i
närheten för att slipa kniven. De båda trätobröderna möttes. Boman höjde då sin
kniv och gick mot skomakaren.
”Kommer du på mej med kniv så skjuter”, varnade
skomakaren.
Boman trodde inte att skomakaren skulle göra allvar
sin varning utan fortsatte framåt med kniven. Skomakaren tryckte då av ett skott
som träffade Boman i ljumsken så han störtade till marken och blev liggande.
Han blev sedan fraktad till Askersunds sjukstuga för vård. De båda männen hade
varit så nära varandra att papper som använts som förladdning hade följt med in
i såret. När läkaren plockade borta pappret ur såret, frågade Boman om det
möjligen var ett psalmboksblad. Skomakaren var nämligen religiös.
Efter skottlossningen hade Alfred Karlsson snabbt
tagit sig fram över Edöskogarna och vidare ut till kronolänsman Boström i
Ullavi (Askersunds by). Han berättade vad som skett. Boström tog det inte så
allvarligt. Det var ju midsommar. Han lever ju menade Boström och lät saken bero
till efter midsommarhelgen. Ortsbefolkningen i Åmmeberg ställde sig helt bakom
skomakare Karlsson. En C.A. Hedlund i Åmmeberg ordnade en namnlista till
skomakarens fördel. Ortsborna var nämligen mycket trötta på Bomans krogrörelse.
Båda dömdes till böter med ungefär samma belopp Hur det gick med ölfatet som
Boman hämtade i Askersund har jag inte hittat några uppgifter om..
Vid Zinkgruvans avlöningstillfällen med åtföljande
torghandel infann sig regelbundet förre grenadjären Birger med sin dotter för
att sälja sirapsdricka. Drycken höll sin modiga procent. Birger drev nämligen
också en lönnkrog . Men det gick illa för Birger. Han och hustrun mördades en
söndagsmorgon, när de låg och sov. Mördaren var en rallare Frisk.
Och allt det här hände i spåren av det stora
superiet så det var inte bättre förr. Då var det brännvin av starkaste slaget
som gällde. Vindrickande räknades inte in den allmänna konsumtionen. Det dracks
under ordnade former i fina kretsar ansåg de styrande och berördes då inte av
några restriktioner
Har också kollat lite vad som hände i Askersund när
spriten släpptes fri. Har lagt med några klipp. En som var flitigt i debatten
var Askersunds-Tidnings ”Han med örat”.
Meningen med den här bloggen är inte spritromantik,
utan mera vad som händer om spriten tar över helt. Själv är jag inte nykterist,
men tar det lugnt med starka drycker. Tycker man blir i yr i huvudet och
babblar en massa strunt av för mycket sådant. Men på 1800-talet var det kris.
Då verkade som de flesta ville drabbas av konstgjord yrsel…..
