Karl
Valdemar Johansson tillbringade 15 år
av sitt liv i en enkel jordkula i skogen. Nu har hans gravsten kommit tillbaka
till Snavlunda kyrkogård som ett minnesmärke över ett märkligt liv.
När
gravrätten på Snavlunda kyrkogård gick ut efter 50 år och det inte fanns någon
gravrättsinnehavare så togs minnesstenen efter honom bort och skulle
destrueras. Efter Snavlundabornas många frågor är den nu återfunnen och satts
tillbaka som ett minnesmärke efter en märklig man.
Nu
har också Alf Fransson och Anders
Gustafsson gjort en film om Valle
med hjälp av bröderna Oscarsson. Premiären
sker Anndag Jul i Snavlundas hembygdsgård.
Conny
Sandberg, som också står för
speakerrösten i filmen, har skrivit
följande om ”Valle i Koja”:
”Valle
i koja”. Vi minns honom som den person som tillbringade 15 år av sitt liv, på
ålderns höst, i en jordkula i skogen norr om Björstorp i Snavlunda. Hans namn
var Karl Valdemar Johansson.
Nu
blir delar av hans liv film. Filmarna Alf Fransson och Anders Gustavsson har
tagit sig an Valles öde. Detta på initiativ av bröderna Stig och Willis
Oscarsson, vilka båda minns Valle då han bodde i sin jordkula.
Han
föddes den 21 maj 1882 under små omständigheter i Viby socken på en plats som
heter Stenhagen. Han var yngst i en syskonskara på fem barn. Han dog nästan 80
år gammal den 23 januari 1962.
Men
vi visste inte så mycket om Valles liv innan tiden i Björstorp. Ja Med hjälp av
hembygdsforskaren Ruben Oscarsson har vi tittat lite djupare i landsarkivets
handlingar. Och fram träder en berättelse om ett liv som korsats av en hel del
besynnerligheter. Det är lätt att förstå att Valle efter sin ungdomstids
kontakter med myndighetspersoner hyste en viss skygghet inför lagens förlängda
arm.
Valle
bodde länge hos föräldrarna. Fadern dog år 1902, 77 år gammal. Valle var 20 år.
Valle bodde ensam med mamman. Hon var inte heller frisk och togs ibland in för
vård. Vid juletiden 1907 vistades mamman på fattighuset i Viby där hon
sedermera avled. Valle var ensam i stugan. Han tillverkade kvastar. Det blev
ett dussin tillverkade varje dag. Dem sålde han för mellan 5 och 25 öre. Vid
tillverkningen blev det en del spill. En kväll i jultid 1907 var det kylslaget
och Valle tände en brasa. Det ville sig inte bättre än att elden tog fart i
resterna av kvasttillverkningen när han somnat. Sedan utbröt en sotbrand. Valle
kunde nätt och jämt rädda sig själv ur lågorna.
Ett
rykte uppkom att han själv tänt på stugan. Det blev upprinningen till en
rättsprocess som återspeglas i många sidors utredningar och domstolsprotokoll.
Han blev åtalad för ”vållande till eldskada på annans egendom”.
Sedan försökte Valle, i sin vanmakt,
hålla sig undan rättvisan och var på flykt över ett år. Bl a gömde han sig hos
svågern i Värmland samt på gårdar i Kristinehamnstrakten. På en gård fanns en
piga som var nära att avslöja honom. Under flykten i Värmland förfrös han en
fot och hamnade med en bondes hjälp på sjukstugan i Ramsberg. Där amputerades
alla tår på ena foten. Samtidigt blev han avslöjad och häktad och återförd till
Örebro. Där satt han på länshäktet på Slottsgatan. Troligen satt han aldrig på
Örebro Slott som ryktet säger. Det nya häktet på Slottsgatan öppnades 1859 och
i samband med detta försvann sannolikt Slottshäktet.
Valle
satt tidvis häktad. Han blev så småningom av domstolen hänvisad till vård på
hospital. Någon fängelsedom, har vad vi kunnat reda ut aldrig avkunnats. Men
Valle sökte ändå friheten och rymde på mer eller mindre sofistikerade sätt från
vårdanstalterna. Det var svårt att hålla honom i förvar om det än skedde på
sjukhus.
Han
bodde ofta hos brodern Per i Björstorp. Per var 17 år äldre än Valle. När
fadern dog och modern bodde på fattighuset är det inte svårt att förstå att
Valle sökte sig till sina äldre syskon. Framför allt Per men också till systern
Johanna i Lesjöfors. I flyttningslängden kan man se att Valle officiellt
flyttade till Björstorp den 9 december 1930. Men han tillbringade sin tid där
långt tidigare.
År
1947 flyttades brodern Per till ålderdomshemmet. Valle blev lämnad ensam och
han var rädd för att samma öde skulle gå honom till mötes. Därför flyttade han
ut i skogen. Första året bodde han i en bostad av uppstaplade torvor. Sedan
byggde han sin lilla koja där han i stort sett bodde fram till sin död år 1962.
När
gravrätten på Snavlunda kyrkogård gick ut efter 50 år och det inte fanns någon
gravrättsinnehavare så togs minnesstenen efter honom bort och skulle
destrueras. Efter Snavlundabornas många frågor är den nu återfunnen och sätts
tillbaka som ett minnesmärke efter en märklig man.
Det
har varit en spännande uppgift att få söka i domböckerna som skrevs för över
100 år sedan samt att följa Valle från ungdomen till dess att han bosatte sig i
Bredmossen i Björstorp. Vem av oss skulle idag klara av att uthärda ett liv i
en jordkula under 15 års tid. Allt för att han inte riktigt kunde föra sin
talan mot myndigheterna och för att han var en person med stor integritet och
frihetslängtan. Den som vill veta mer rekommenderas varm att se den nygjorda
filmen när den kommer att visas under vintern.
