I tider av ständiga politiska
förhandlingar kommer jag att tänka på den enkle Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson. Han hade en stor dröm
men blev bara hånad i pressen. Erik bildade ett bolag med namnet ”Arbete och frihet”. Bolaget skulle hjälpa ”de
förtryckta mot kapitalismens bojor”.
Men det gick inte som den djärve
bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spott och spe. I
tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagstankar. Svindel
och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de
värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagsplaner.
”Eriksson från Snavlunda socken
kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker
inrätta”, ironiserade A-T.
Det var i senare delen av
1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda
det jättelika arbetarägda bolaget. Upprinnelsen
ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det
nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena
ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.
Det var i det ögonblicket
arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med
förslag om ekonomisk frigörelse, med
bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”.
250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna, summan skulle
uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets
verksamhet, nämndes mineraliska och industriella företag, samt jordbruk,
handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum,
en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av
Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson
vara självskriven.
Nerikes –Allehanda misstänkte
i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar
till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och
riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.
Företaget startade också i
blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för
Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag.
Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas.
Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.
Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora
drömmarna och ambitionen att bryta
kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han
1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år.
Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran.
Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina
kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt att det var en intressant historia
att berätta. Har tyvärr inte hitta några bilder på honom, men lägger till några Leif Linus-bilder från den här tiden.
Lantarbetare vid Stockshammar.
Arbetare vid Hammars glasbruk i slutet av 1800-talet.
Nya Dagliga Allehanda
ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev
tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när
bolaget ”Arbete och frihet” får ordning
på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir
det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i
dag är elaka och hänsynslösa….
Askersund blev aldrig riktigt
en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare
förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade
ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas
ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid
för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma
och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment, som förmodligen inte ens
dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.
