Hemma på hyllan har jag en
träskultur på mästerlöparen Gunder Hägg.
Det är ett litet mästerverk som jag köpt
för länge sedan av mångsidiga
konstnärinnan Sonja Öhrman-Erikson i Lerbäck. Det är ett litet imponerande mästerverk på världsrekordslöparen från
Albacken. Sonja brukar var rädd om sin konstverk och vill inte att de ska komma i orätta händer. Men hon visste att jag var
idrottsintresserad och tyckte att Gunder
skulle passa på min hylla. Jag är stolt
över hennes förtroende. Sonja är en mycket mångsidig konstnär där träskulpturer bara är en liten del i hennes konstnärskap.

Sonja Öhrman-Eriksson i vitt tillsammans med glaskonstnär Anette Alsiö

Har alltid imponerats av
träsnidarnas skicklighet. Därför skriver jag
lite om den främste av alla, Axel
Döderhultarn Pettersson, som var ett verkligt original. Han levde mellan 1868-1925 i Oskarshamn. Han var berömd långt utanför Sveriges gränser och har också
fått ett eget museum i hembygdstaden , Döderhultmuseet. Där finns en unik
samling med mer än 200 träskulpturer. På
ett mästerligt sätt och humoristiskt
sätt skildrar han livet i Småland
kring sekelskiftet. Mitt intresse för
lite udda personer har också allt varit stort. Jag träffade många sådana
under mina tidningsår. Nästa alla av
dessa har något att berätta och som berikar livet.

Åtminstonde vid ett tillfälle
besökte Döderhultarn Sydnärke . En god vän till honom har
berättat om besöket. Döderhultarn
knackade på vännens dörr en tidig höstmorgon. Han ville att vännen skulle
följa med till Närke. Innan han berättade om vad han skulle göra i Sydnärke, uppmanade
Döderhultarn sin vän att ta på sig en ren skjorta och tvättta fötterna, ifall
tåget skulle spåra ur. Han höll ett forcerat föredrag innan vännen kom till
tals. Genom en handelsresande hade Döderhultarn fått reda på att en släkting
till en gammal bergsmanssläkt i
Sydnärke skulle vara ägare till en
slaga, med vilken Gustaf Vasa tröskade hos Sven
Elofsson i Isala. Det skulle också finnas verkliga papper på att det var
rätt slaga. Döderhultarna vill inte bara se
slagan, utan också köpa den om det fanns möjlighet.

Vännen försökte förklara att det var helt osannolikt att slagan hamnat i Sydnärke, men det hjälpte inte.
Döderhultarna hade bestämt sig för resan till Närke. Men utan sin vän. Det
gjorde Döderhultarn både missnöjd och arg.
Med några svordomar lämnade han sin vän för resan till Närke. Efter tre
dagar återvände Döderhultarna djupt
besviken från Närke. Även denna gång hade
fantasin gäckat honom.

Döderhultarn var en mycket
originell konstnär som i en intervju
förklarade att han bland annat så ovanligt att han inte hade sinne för att ljuga. En originell egenskap skulle jag tro.

-Min fantasi har rört sig på
andra områden. När jag lånat pengar av folk och sagt , att den och den dagen
skulle få det lånade igen, så har jag ärligt menat vad jag sagt. Att jag sedan
inte uppfyllt mina löften till utfäst
dag, har inte berott på att jag velat
ljuga, utan på felbedömning av möjligheterna att skaffa fram pengar, upplyste
träsnidaren.

Döderhultarn var mycket fäst
vid sin mor. Om någon kvinna friade till honom blev han ängslig och nedslagen.
En del har pratat om at han var glad i sprit. Men det är helt fel. Vid 22 års
ålder slutade han att dricka sprit. Döderhultarn satt och söp på hotellet med
några stallbröder, när hans mamma dök.
Hon tog med honom hem och avkrävde att han aldrig mer skulle smaka
spritdrycker. Axel gav henne det löftet
och höll det heligt fram till sin död.

Det var skriftställare Hasse
Z som såg till att Döderhultarns
träskulpturer kom med en på
utställning i Stockholm. Hasse Z hade fått en trähäst på posten från
Döderhultarn. Han tänkte inte så mycket på det, utan ställde föremålet i en hylla. Tecknaren O.A fick se hästen och
tillsammans med Hasse Z begärde han upp ytterligare ett antal figurer från
den märklige snidaren i Oskarshamn.
Utställningen blev en stor succé och Döderhultarns lycka var gjord.

En annan snidare som jag
blivit vän med efter alla kontakter med honom
är, Sören Niklasson. Han har gjort sig känd med sina jätteskulpturer
lite här och var i Sverige. Han använder
inte kniv utan motorsåg. För mej är det
en gåta hur han får till det. En enda liten miss med sågen och konstverket är förstört. Just nu jobbar han med
jättesvampar vid Norrqvarn vid Göta
Kanal i Västergötland. Han har tidigare
gjort övernattingsstubbar dit.
Några tycker inte att Sörens skapelser
kan räknas till konst. Men det är upp till var och en att avgöra det. Helt
klart är det en stor konst att kunna skapa figurerna med hjälp av en motorsåg.

Sören Niklasson

I Askersund finns också en samlare av Herman Rosells snideri. Bertil Gylling är namnet. Han har en imponerande samling av Rosell, som i hans tycke är helt i klass med ”Döderhultarn”.

Bertil Gylling

OBS! DET FINNS YTTERLIGARE BILDER PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN.GÅ GÄRNA DIT OCH KOLLA.