Sångaren Gunnar Wiklund med
sin mörka vackra röst hade en stor supporterskara när han var som aktiv på
60-talet. Ibland spelas hans skivor på radio och då minns folk. Någon har varit
på mej efter något radioprogram att jag ska skriva om Wiklund. Och då får det
bli så. Jag träffade honom för ett antal år sedan i Åmmeberg.
Dragspelaren och
orkesterledaren, Börje Wizell, hade jag mycket med att göra under mina år som
journalist. En mycket trevlig och vänliga människa som alltid bjöd på sig själv. Under senare år bodde han i
Åmmeberg. Börje finns inte i livet längre, men jag minns honom som den glade
musikanten han var. Och han ställde
alltid upp gratis när någon ”fattig” organisation kallade. Som på servicehus i
Askersund och deras allsångsträffar. Genom Börje fick jag också träffa en del
kända artister. Börje ackompanjerade ett antal artister genom åren.
En träff som jag minns
alldeles särskilt är mötet med populäre 60-tals idolen Gunnar Wiklund. Den fick
mig att fundera på idolskapets baksidor. Börje och han höll på att repetera
inför en kyrkoturné i Åmmeberg. Efter några år i ”mörker”, planerade Wiklund
för framtiden. Själv tyckte jag att det såg mörkt ut fortfarande när jag
träffade honom. Förhoppningen var ändå att ljusen åter skulle tändas för
60-tals idolen med sin mörka röst. Han som hade fått tusen och tusen kvinnohjärtan
att smälta genom åren. Säkert högg det också till hjärtat hos en del män.
-Börje ringde
mej. Vi kände inte varandra. Jag var lite tveksam i början. Men nu
ångrar jag inte en sekund samarbetet. Börje är en fantastisk musiker. Inte trodde jag väl att jag skulle sjunga i
kyrkor ackompanjerad av en dragspelare. Men det låter bra. Vi gjorde ett
framträdande i Lysekils kyrka och då var
det fullsatt. Det känns skönt att publiken fortfarande kommer ihåg mej,
förklarade Wiklund, nöjt vid mitt reportage.
Det var 1959 som Gunnar
Wiklund slog igenom som artist vid folkparksforum i Västerås med låten ”Nu
tändas åter ljusen”. Över en natt blev den långe smale Luleåsonen berömd över
hela Sverige. Skivbolag, radio och nöjesarrangörer slogs om Gunnars gunst.
-Det var helt enormt. Jag
visste inte om det var dröm eller verklighet. Tyvärr har jag inte haft några
vassa armbågar som behövs för att slå sig fram i nöjesbranschen, suckade
Gunnar.
Från 1959 fram till 1967
reste Gunnar Wiklund land och rike runt. Han hade glömt hur många låtar som
funnits med på olika topplistor. Själv trodde han att det hade blivit cirka 600
titlar på skiva. Et 15-tal blev verkligt stora hits som han alltid tvingades
sjunga vid sina framträdanden.
-Publiken krävde det. På en
turné med Roffe Berg så vägrade jag att sjunga mina gamla topplåtar. Det skulle
jag aldrig gjort. Folk blev förbannade, så jag fick tänka om.
1967 började Gunnars problem
med tänderna. Han tålde inte materialet i tandfyllningarna. Benämningen besvären kallas oral galvanism.
Det var när jag träffade honom inte
någon erkänd sjukdom. Vet inte om det är det i dag? Försäkringskassan gick inte
med på någon ersättning.
-I 20 år har jag lidit av
sjukdomen. Har lagt ner en kvarts miljon i tandläkarkostnader. Vet inte hur
mycket värktabletter och näsdroppar jag
konsumerat under årens lopp.
Gunnar Wiklund var ingen
pappersmänniska. Han litade på andra under glansåren. Det gjorde i sin tur att
han drog på sig stora skatteskulder.
-Kronofogden har blivit en
kär vän till mej. Från början hade jag en skuld på 1,8 miljoner kronor. Men den
är nästan betald i dag, berättade han för mej.
Under några år reste Gunnar
runt med en Vilda Västerngrupp. När jag
träffade honom hade han lagt cowboyhatten på hyllan och ställt in
läderstövlarna längst in i garderoben.
Gunnar Wiklund och Börje Wizell när jag träffade de båda i Åmmeberg
Vid mötet i Åmmeberg verkade
inte Gunnar helt nöjd med sitt liv. Men han var på gång. Dagen efter skulle han
sjunga i en butik i Askersund, men senare också i en kyrka ackompanjerad av vännen
Börje. Jag gick till butiken för att lyssna. Den mörka fina rösten var bevarad.
Det lät precis som det alltid gjort. Proffsigt och vackert. När jag hör hans
skivor spelas på radio i dag tänker jag på vårt möte i Åmmeberg. Gunnar var
inte bästa form, men hade stort hopp om framtiden. Och Börje gjorde allt för
att Gunnars karriär skulle ta fart igen. Men det blev inte så.
Några år efter vårt möte dog
Gunnar i cancer endast 54 år gammal. Han bodde då i Lysekil
