Tiden med barnhem i Sverige är förbi. Och tur är
det. Barnhemmen var ett nödvändigt ont på den tiden skulle jag tro. Barnen hade
inte det minsta att säga till om, utan
det var bara att acceptera vilket
de ville eller inte. Hade barnen tur kom de hem till sina föräldrar igen. Om
inte kom fosterhemsföräldrar till hemmen för att välja ut något ”trevligt”
barn. Det var lite auktion över det hela.
En del hamnade i mycket bra hem som verkligen
längtade efter ett barn. Dessvärre fanns hem som hämtade barn bara för
pengarnas skull och inte hade den minsta känsla för barnet. Många barn for mycket illa. Det är helt
klart. Lyssnade på Sommar där skådespelaren Morgan Alving berättade om sin
barndom och alla upplevelser vid barnhem
och om alla elaka fosterföräldrar. Till slut hamnade han hos en familj som
verkligen ställde upp. Och det blev också en lycklig vändpunkt för honom.
Morgan Alving berättade att hans liv fram till för några år
sedan bara handlade om att ta revansch för sin trassliga uppväxt och kampen mor
alla elaka vuxna som han träffat. Men att ständigt vara ute efter revansch blir
man ingen bra människa av. Det blev allt klarare för Morgan. Annars är det lätt
at bli bitter och elak. Och det vill ingen vara. Har själv alltid sagt att man
föds i den familj man gör och sedan får man göra det bästa av det. Ibland är
inte förutsättningarna de bästa, men man kan inte gå och tänka på det i hela
sitt liv. Då blir man olycklig.
I Åmmeberg fanns ett barnhem.
Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Men så mycket vet jag att barn vill
vara med sina föräldrar om det går. Även om det kan vara trassligt. Hur
barnhemmet i Åmmeberg fungerade vet jag inte. Har heller inga uppgifter när det
stängdes. Men det kanske finns någon
läsare av bloggen som kan berätta mer. Har bara läst om att
barnavårdsinspektriser och andra ofta anmärkte
på barnhemmet som låg i tegelbyggnaden strax bakom affären i Åmmeberg.
Klagomålen handlade för det mesta om att lokalerna inte var nog moderna för
verksamheten.
Tidningsklipp från 1947.
Hittade en artikel från 1947
då barnhemmet i Åmmeberg firade sitt 25-årsjubileum, och där fanns det lite
fakta om varför barnen hamnade på barnhemmet i Åmmeberg. Har ibland funderat
över varför. Åmmebergs sjukstuga-där barnhemmet inrymdes – byggdes redan på
1880-talet. Där fanns en stor övervåning som bara användes sporadiskt för epidemivård.
På förslag av en provinsialläkare Hagstrand öppnade landstinget ett barnhem för
friska barn från tuberkulösa hem. På
20-talet i fattig-Sverige för bostadsförhållande under all kritik. Många får illa och
drabbades av TBC just på grund av
undermåliga bostäder.
Åmmebergs barnhem 1929. Bilden kommer från Leif Linus stora arkiv
De första barnen kom till barnhemmet i Åmmeberg i juli 1922. Fram till jubileet 1947 hade 426 barn vårdats vid hemmet. Under
ett år var det inte mindre än 186 barn på hemmet. Stället var opraktiskt och
svårarbetat. Ledning för dricksvatten drogs in så sent som i mitten på
40-talet. Vatten fick hämtas från sjön. Det saknades också toaletter inne i
byggnaden fram till mitten av 40-talet.
De flesta barnen kom från hem
där någon i familjen hade tbc och därför inte kunde behålla barnen hemma. Många
andra kom till Åmmeberg genom tragiska
omständigheter. Ofta kom barn till ogifta mödrar, som inte hade möjlighet att
behålla dem. Enligt referatet jag läst ”fanns det en tragedi bakom vartenda litet ansikte i hemmet”. I mitten på 40-talet blev arbetet vid
barnhemmet mycket betungande eftersom antalet spädbarn ökade kraftigt i
förhållande till äldre barn. Många som kom till barnhemmet Åmmeberg var mycket
klena och svaga. Vid jubileet 1947 fanns det 21 barn inskrivna från 9 år ned
till 2 månader. En av de äldre barnen hade varit där hela sitt liv. Alltså i 9
år.
Bloggen finns också på na.se under Askersundsbloggen
