Mi sentas min tre bone en
Åmmeberg! Fritt översatt från esperanto; trivs du bra i Åmmeberg. Torsten
Iredvall var helt säker på i sin ungdom att esperanto skulle bli ett gemensamt
internationellt språk. Men sedan kom kriget och ”herrar” som Stalin och Hitler,
ställde till det. De tolererade inte några andra språk än sina egna. Tyvärr
drabbades och esperanto av deras banbulla. Till Torstens stora sorg.
Torsten bodde och hade sitt
jobb som ladugårdsförman i Åmmberg. Han var också mycket facklig aktiv och ledare
för den lokala lantarbetaravdelningen.
Han stora intresse vid sidan av den fackliga kampen var språk. Och då särskilt
esperanto. Redan som 14-åring hade han börjat läsa det internationella språket.
På 30-talet dominerades ABF:s språkcirklar av esperanto. Trots motgångarna gav
aldrig Torsten upp hoppet om esperanto som världsspråk. Fram till sin död
kämpade han för sin ungdomsförälskelse – esperanton.
”Visst har språket sina
brister, men jag är övertygad om att man kommer att lösa de problemen”, förklarade han för mej en gång
med yviga gester och en snabbhet i tungan, som skulle ha fått många snabbpratare på radion at
bli gröna av avund.
Torsten deltog i
internationella esperantokongresser.
Bland annat i Paris. Fram till sin död plöjde han igenom de flesta
esperantotidskrifter som kom ut. Resor och språk var hans stora intresse. Hemma
i det lilla röda huset vid Skalltorpsvägen i Åmmeberg hade han en
imponerande bok-och tidskriftssamling på
olika språk. På senare år bodde han i Askersund på servicehuset Linden.
Torsten härstammade från Dänningelunda socken i Småland. Hans morfar var riksdagsmannen Johan
Engqvist. Vid sidan om sitt språkintresse var han mycket fackligt aktiv i
lantarbetarförbundet, med otaliga artiklar i förbundstidningen Lantarbetaren.
Han tyckte inte om en del beskrivningar av lantarbetarna.
”Det är en social myt att vi
hade det sämst. Lantarbetarna hade det inte sämre än industrifolket. Det är
endast två författare som beskrivit de verkliga förhållandena och det är Moa
Martinsson och Jan Fridegård. Ivar Lo Johanssons berättelser om statarlivat ger
jag inte mycket för. Men så hade han aldrig heller arbetet inom lantbruket”,
upplyste Torsten.
Som fackrepresentant var han
med om ett otal tvisteförhandlingar. Enligt Torsten behandlade alltid de stora
arbetsgivare sin anställda mycket väl. Själv tycket han att gruvbolaget Vieille
Montagne (som också hade lantbruk) var den bäste arbetsgivare han hade haft.
Torsten var en mycket berest lantarbetare.
Han var ute i Europa och studerade lantarbetarlivat, för att sedan
berätta om upplevelserna för sina kamrater genom förbundstidningen.
”Esperanto hade jag mycket
nytta av under mina resor”, förklarade Torsten, många gånger.
Gruvbolaget sålde sin kobesättning 1978. I samband med
det skrev ladugårdsförmannen Torsten
en rolig, men samtidigt en
allvarlig artikel i företagstidningen.
Rubriken var: Kolukten som försvann. Han uppfann då ordet avkosering. Redan
1978 varnade Torsten för kommande överskottsproblem inom lantbruket. Han var
också bedrövad över det sjunkande medlemsantalet i förbundet. Efter kriget 1945 hade förbundet 50 000 medlemmar. I dag finns inte
förbundet kvar längre. Lantarbetarna tillhör
numera Kommunalfacket. Jag var med honom på 80-talet när Sydnärkes sista
lantarbetaravdelning –avd. 41 Stjärnsund- höll sitt sista möte.
Stjärnsundsavdelningen gick senare
upp i Örebroavdelningen.
Stjärnsundsavdelningen hade bildats i skogsbacke vid lilla Hammarsundet 1927. Torsten hade varit kassör i avdelningen under
många år. Han var naturligtvis mycket bedrövad när vi hade sällskap ur
möteslokalen.
Frågan är om
det gått samma väg med esperanton som det gick med lantarbetarförbundet? Jag
har inte hört något om esperanto i Sydnärke efter Torstens död. Men kanske det
internationella språket lever ännu i
trakten? Kanske någon vet?
