Familjen Dafgård och jag har blivit som ett på sista
tiden. Har inte förnamnet mer än på
Jenny, men vad gör det. Det funkar ändå. Vi får se hur länge vänskapen håller.
Kanske inte livet ut, men i alla fall någon vecka till.
I söndags bjöd familjen på kåldolmar med lingon. Har nästa inte ätit kåldolmar sedan morsan stod hemma i köket och rulla dolmar med sytråd. Tandpetare verkade inte ha funnits då. En annan dag var det pannbiff och
en tredje kyckling. Minns inte riktigt vad kycklingbitarna låg i för omgivning.
Men gott var det.
Anledning till den nära vänskapen med dafgårds är
att jag levt ungkarlsliv lite från och till de senaste veckorna är på grund av
sjukdom i familjen. Kvinnan i huset har varit på USÖ för ett komplicerat
ingrepp, medan jag ibland har varit hemma på Stöökagatan när jag inte varit i
Örebro. Väl hemma har då dafgårds funnits där för mej.
Jag borde ha vara bättre på matlagning med tanke på
min bakgrund. Som ung jobbade jag på Slakteriföreningen och då fick man berätta
för okunniga kunder vad köttbitarna skulle användas till. Stekas eller kokas.
Men det är långt från snack till att omsätta det i verkligheten. Så måste det
också finnas ett intresse, men det har aldrig funnits hos mej. Men köttbullar är jag ganska bra på . Det
säger i alla fall mina barnbarn. Men de kanske bara är snäll och inte vill göra
mej ledsen..
Som säkert alla räknat ut är familjen Dafgård några
som lagar färdigmat till försäljning. För balansen skulle kan jag nämna att det
finns ytterligare ett antal firmor som gör färdigmat. Säkert lika bra. Ska väl
också säga att familjen inte bjuder på maten som andra vänner brukar göra. De vill
minsann också ha betalt, men bekväm matlagning är det. Även om det kostar.
