Visst finns det trötta
tonåringar som är drastiska och tycker att skolan nästan är en fångvårdskoloni.
Men det brukar gå över. Faktum är dock att en skola-Ladängs skola i Lerbäck -en
gång i tiden förvandlades till en fångvårdskoloni! Men det berodde absolut inte
på skoltrötta elever, utan det var andra omständigheter som förändrade det
hela.
Folkes bok
Kungliga Fångvårdsstyrelsen
köpte Ladäng före detta folkskola av Lerbäcks kommun 1964. Det gamla skolhuset
hade brunnit ned. En ny skola uppfördes i modernt snitt i tegel och betong. Men
det var nog genom tiderna det mest onödiga skolbygge som genomförts inom
nuvarande kommungränsen. Bara några år efter bygget blev skolan överflödig, men
naturligtvis var det bra för Fångvårdsstyrelsen. När Kriminalvårdsstyrelsen
började avveckla de öppna anstalterna i Sverige, så stängdes Ladäng allra
först. Det skedde årsskiftet 1994-95. Och det berodde inte på dålig verksamhet.
Nya vindar hade börjar blåsa inom styrelsen, och pengar skulle sparas.
Från i början av 80-talet och
fram till avvecklingen, var Folke Gustafsson föreståndare för anläggningen.
Folke finns inte i livet längre. Han började jobba inom kriminalvården redan
1957. Folke var en kändis i Askersund med många olika intressen. Han dök upp
lite här och var på sammankomster. Ofta möts vi på stan för att prata om allt
möjligt, både gammalt och nytt. Och Folke var insatt i det mesta. Som före detta
Tivedsbo klappade hans hjärta naturligtvis lite extra för sin gamla hembygd.
Jag saknar samtalen med honom och hans humana inställning till sina
medmänniskor. Folke hade ju haft göra med många trasiga själar genom åren.
Läste i NA om Kumlaanstalten. De senaste tio
åren har ingen rymt från anstalten. Alla gluggar har täppts till. Det fick mig
att tänka på vännen Folke Gustafsson och hans syn på kriminalvården. Folke
avslutade sitt arbete på Ladäng med en historik över Kriminalvårdsanstalten i
Ladäng. Anstalten fungerade i 30 år. Folke kallade sin intressanta skrift för ”
Kriminalvårdsanstalten Lerbäck-från
folkskola till fångvårdskoloni”. Folkes lilla bok rosades av många när den kom
ut, bland annat i Kriminalvårdsstyrelsens egen tidning ”Runtikrim”. Folkes första
arbete inom kriminalvården var vid Härlandafängelset i Göteborg.
”Även om jag ständigt
träffade på människor med svår uppväxt och en bedrövlig skolgång i mitt arbete,
så trivdes jag. Jag har fått vänner för livet”, har Folke berättat för mej.
”På anstalter är det ofta så
att de intagna inte får säga något gott om verksamheten utåt. Allt ska var
dåligt. Men när jag talade med de intagna i enrum var det många som förklarade att
Lerbäck var det bästa som hänt i deras liv”, upplyste Folke.
Från början var det meningen
att klientelet vid Ladäng skulle bestå av Jehovas vittnen, vilka dömdes till
straff för sin vägran att fullgöra militärtjänsten
eller alternativ till denna. Experimentet med Jehovas vittnen skulle löpa fram till
dess att anstalten var färdig att tas i bruk och fungera på ett traditionellt
sätt. De första fångarna kom till Ladäng den 9 mars 1965. Fångarnas första uppgift
blev att kärra ut tegel och murbruk från två skolsalar som skulle bli deras
första bostad. Var och en av rummen var avsett för tio man. Två stycken utsågs
till kockar.
Ladäng började fungera som en
traditionell öppen anstalt några år
efter inflyttningen. Ledningen på anstalten ordnade med kursverksamhet av olika
slag under alla år. Bland anat fanns det ”frigivningskurser” för att de intagna
skulle få lära sig det mest elementära
kunskaper om samhället. Vidare fanns verkstäder på anstalten som var produktionsinriktade.
Fritidsverksamheten var också omfattande. På området fans både en golfbana och
en fotbollsplan.
Folkes syn på kriminalvården
var att man aldrig får ge upp. Det finns hopp för alla.
”Personalen vid Ladäng gjorde
ett fantastiskt arbete. Trots att vi fick ett svårare klientel med drogmissbruk
och långa fängelsestraff, kämpade personalen vidare. De kunde hantera problem
utan paragrafrytteri, utan att för den sakens skull ge avkall på ordning och
reda” upplyste Folke , när han såg
tillbaka på åren vid Ladäng.
Trots att Ladäng var en helt
öppen anstalt var det inte många som rymde. De hände bara några gånger om året.
”När jag började inom
fångvården 1957 fick inte de intagna säga du till personalen. Det kunde leda
till isoleringsstraff. Vi inom personalen hade en enorm makt. Som tur var blev
det ändring på det. Isoleringsstraff är ingen bra metod, det leder bara till
hat”, konstaterade Folke.
Folkes bok innehåller många
intressanta uppgifter. Den finns säkert att låna på biblioteket för alla intresserade.
