För en tid sedan öppnades en Saluhall i centrala Örebro. Det
var en efterlängtad hall, som blivit
något av succé enligt tidningarna. Och tidningar ska man lita på. Det vet jag som gammal journalist.
Besöken i saluhallarna brukar vara
trevliga. Det finns mycket att titta på
och oftast mycket folk som vandrar runt. Kommer man till Östermalmshallen i Stockholm finns
det ofta också ett antal ”kändisar”
där och handlar. Det är alltid trevligt
att stöta ihop med Lasse Berghagen och andra kända ansikten. Har man lite tur
kan man också stöta på någon från
hemorten och det gör inte saken sämre.
Inte bättre heller för den delen om man
vill vara i fred. Och det vill man ibland.
Saluhallar finns normalt i
större städer. Så har det alltid varit
med ett undantag. I Zinkgruvan fanns en Saluhall under många år. Och den var
välbesökt. Byggnaden uppfördes 1907 och tillhörde då Zinkgruvans handelsaktiebolag. Ett
aktiebolag som jobbarna i gruvan bildade
i mitten på 1800-talet. De köpte
själva in sina varor för att kunna hålla så billiga priser som möjligt.
60-talsbild från hallen i Zinkgruvan
1923
Under andra halvan av pågick en livlig torghandel i Zinkgruvan.
Varorna såldes från hästvagnar,
tillfälliga stånd och fasta stånd. Torget fans intill gruvbolagets första
kontor mitt i samhället. Med åren blev de fasta salustånden allt mer anskrämliga. På platsen planterades träd och Saluhallen byggdes. Till glädje för
många. I och utanför Saluhallen
fortsatte torgdagarna varje
torsdag fram till 1946. I den stora gulfärgade
byggnaden fanns fasta stånd för affärsmän från trakten. Det fanns då
alltid ett antal slaktare och
fiskhandlare. När intresset för
torgdagarna minskade såldes Saluhallen.
1946 köpte Elis Karlsson fastigheten
Efter att under
några år tjänat som förråd för gruvbolaget revs Saluhallen 1970
För en tid sedan hittade jag en gammal kvällstidning där ett
reportagegäng hade varit ute på en
rundresa i landet och besökt olika
platser. Bland annat Zinkgruvan. De var mycket imponerade över att det
fanns en Saluhall i Zinkgruvan.
”Sådant trodde man fanns bara i en del större städer. Men i
Zinkgruvan hittar ni huset”, skrev reportern.
Journalisterna tyckte
också att det var farligt att ta
sig fram i Zinkgruvan.
”Rätt som man åker vägen fram hejdas man av en stor varningsskylt: Stopgräns vid sprängning.
”Varning sker genom sirensignaler och
vakt med röd flagga”, skrev journalisten innan han snabbt lämnade gruvorten.
Men riktig så dramatiskt är det
inte i Zinkgruvan nu för tiden. Tycker det är lugnt och stillsamt. Åtminstone när jag varit där. Det mest dramatiska jag var med
om privat är drabbningar i
fotboll på Ekersvallen. Där kunde det gå hett till ibland och särskilt då när
vi askersundare kom dit.
Leif Linus har hjälpt till med bilder.
Ove Danielsson
