Väderkvarnsbacken är ett av
Askersunds senaste naturreservat. Det tog lite tid att få till det hela, men
den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet
uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år
sedan en tjej på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att
skapa ett naturreservat. Vi var också uppe och fotograferade i backen. Kommunen
har också byggt en promenadväg vid sidan om Vretstorpsvägen, som blivit ett
populärt gångstråk.
Målning av Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt
Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor, så det
kanske är på plats att passera askersundarnas ”jättebacke” med lite värdighet och
eftertanke. När det passar. Själv brukar
jag springa där ibland och det ser inte
särskilt värdigt ut. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram
till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu
sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i
vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här.
Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta
kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med
stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.
Personligen förknippar jag
backen mera med Tivedsloppet på skidor
och motorcross. IFK drog sin skidtävling
över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns
att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson , fick ovett av en ledare för att han
bromsade i utförsbacken in mot stan
istället för att stå på. Kalle hade inte
åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle
på sitt lite udda sätt.
”Broms inte Kalle, stak
istället”, ekade det utöver backen när
dalmasen manade på Kalle.
Men det hjälpte inte. Kalle
hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.
Kalle Pettersson på glid i Tivedsloppet
På 50-talet gjordes annars en
stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i
Väderkvansbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men
också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar
där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan
var 1 300
meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures
pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.
Vid en tävling kom det
3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se
förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga
igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora
framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund
nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år.
Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i
Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den
första tävlingen. Förutom Örebro deltog, Ställdalen, Kumla, Karlskoga, Karlstad
och Nora. Stig Åhs från Karlstad vann 500 cc klassen på sin Triumph och
klubbkompisen Börje Hofström, vann 175 cc klassen på sin Monark.
Noterbart var att det fanns
en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina
sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget
i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort
dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken.
Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en
riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.
Dynamitkällaren vid Väderkvarnsbacken i dag
Själv har jag en märklig
historia från Väderkvarnsbacken. Vår katt försvann när hon var liten och var borta några dagar.
Vi letade och letade, men katten var borta. En kattälskande kvinna tog då
kontakt med en spådam i Karlstad, utan att jag var inblandad! Har aldrig trott
på sådant och gör det inte i dag heller trots det som hände. Det finns säkert
en naturlig förklaringar på det mesta. Så tråkig är jag. Efter någon dag ringde
några kvinnor till mej på redaktionen
som haft kontakta med spåkvinnan. Hon hade berättat att vår katt fanns vid
Väderkvarnsbacken en bit från vårt hus på andra sidan riksväg 50. Spåkvinnan
hade beskrivit platsen på telefon från Karlstad. Kvinnorna listade ut att det
måste vara Väderkvarnsbacken och gick också dit och kollat. Och de hade hört ljud från en ängslig katt. Jag åkte dit
och ropade men det kom ingen katt, så jag åkte hem. De måste ha hört fel. Några
minuter efter jag kommit hem small det till i kattluckan. Det var vår katt som
kom hem. Säkert hade hon hört mej och vågade sig hem över riksväg 50. Men på
spådamer tror jag inte. Hur som helst
sände jag över ett kuvert med 150 kronor till spåkvinnan. Det var hennes
pristaxa för tips.
Alice kom hem
Vill också påminna om att ta
en titt på Kjells bilder som finns på min hemsida. Dit finns en länk från
na.se. Där finns många intressanta bilder
och flera kommer.
Bloggen finns också på na.se
Ove Danielsson
