Oves Blogg

Det finns en del nygamla bilder under vinjetten ”Kjells bilder”. Kolla gärna

Många drömmer om att få ge ut
en bok och kanske bli berömda. En del kanske nöjer sig med att ”bara” bli berömda med en bok lokalt. Hos många
journalister är bokdrömmen extra stark. Det kan vara roligt att skriva något
som inte bara går till tidningsinsamlingen
efter några dagar. Någon som blir bestående och kanske kan hamna i en bokhylla
eller något liknande. Eller åtminstone bli läst och sparad några år.

Som journalist visste jag att
folk sparar artiklar som jag skrivit. De hade
klippt ut och klistrar in i böcker. Men då har det varit om vissa ämnen.
Några som jag besökte under mina många år inom tidningsvärden har också sparat på dödsannonser i klippböcker. Senare har jag
förstått att det inte är helt ovanligt. Men någon bok att sätta in i bokhyllan
har det aldrig blivit för min del. Visserligen har jag gjort några
jubileumsböcker genom åren men det är inte riktigt samma sak. När jag jobbade
på tidningen och när jag skulle sluta var det några som undrade om det ändå
inte skulle bli en bok. Men jag har alltid funderat över vem som ska läsa en
sådan.. Men visst kunde det vara trevligt. Åtminstone för mej. Men det kostar
pengar….

Faktum är dock att jag ändå medverkat
i en känd författares bok, Jan Mårtensson deckare ”Karons färja”, men bara
indirekt. Jo, han vet om det. Träffade honom på ”Lerbäcksmarken” vid ett
tillfälle när han satt och signerade sina böcker. Boken börjar faktiskt med ett
citat från artikel som jag skrev i tidningen. Det var inge stort litterärt reportage det handlade om, utan om något så
trivialt som kobingo.

Det hade arrangerats kobingo
i Askersund. Om något mot förmodan inte vet vad det hela går ut på, så gäller
det en smula förnedring av en ko. Man rutar upp ett stort fält, och märker upp
rutorna med siffror. Sedan får publiken spela på ett nummer. Lycklig vinnare
bli den som får koblajan i sin ruta. Det är tillåtet att locka på kon, men
absolut förbjudet att skrämma den. Minns också att det var viktig med vilken ko
som fick äran att vandra runt på den numrerade gräsplanen. Kon var tvungen att vara bra i magen, annars
skulle det inte bli någon bra tävling. Risken var annars att kon skulle springa
runt och drälla lite var stans och då skulle det bli omöjligt att utse en
vinnare.

Problemet när jag skulle
skriva reportaget var att kon vägrade göra sina behov inför den stora publiken.
Och vem skulle inte vägra göra det? Kon vandrade runt någon timme och sedan
fick det hela avbrytas. Rubrik på min artikel var ”Kobingon sket sig”. Och så
börjar också boken. Se nedan:

I mitten på 90-talet var kobingo lite i ropet.
I Askersund satsade Nora Hunnas Dragkampsklubb och Idrottsklubb (NHDKOIK) på
kobingo för att få in lite pengar till verksamheten. Vet inte om föreningen
finns kvar? När det första försöket med kobingo skulle göras i Norra Hunna 1993
gick det också lite snett. Koblajan hamnade nämligen i en ruta som ingen hade
köpt. Därför blev det också dubbel vinst vid andra tillfället.

Det har inte varit kobingo i
Askersund på ett antal år. Och tur är
det kanske, även om det gav mej en bokinledning hos en känd författare. Men jag
tycker för den saken skull inte är
särskilt juste att låta varken människor eller djur schavottera på det där
sättet. Några ställer sig säkert frågan vad jag hade där att göra om jag tyckte
så synd om kon. Men tidningsvärlden handlar om nyheter och ovanliga händelser.
Som kobingo. Och då är det bra att ställa upp. Vet inte om kobingo är tillåtet
i dag? Det borde inte vara det. Tycker
synd om korna.

Kor ska ha det bra och inte springa runt på kobingo. Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt visste hur korna ville ha det.

Bloggen finns också i na.se och i deras bloggsamling

Ove Danielsson