Trafvenfelts konstverk på kvarnbyggnaden
Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt målade
tidigt i sin karriär en tavla på en kvarnbyggnad. Problemet var att det inte
fanns några uppgifter om vilken kvarn
det var. Vännen Eric Englund kollade bilder och kom fram till att det troligen var
kvarnen i Ängatorp. Ska informera ägaren till tavlan så fort jag träffar honom. Han vill inte ha tavlan
på väggen innan han fick fram
platsen på tavlan. För tillfället finns tavlan i ett källarutrymme.
För en tid
sedan hittade jag en artikel i en
gammal hembygdsskrift om mannen som var med
och färdigställde just Ängatorps kvarn, Per Johan Wallin. Bara det gör
att tavlan snabbt borde komma upp på
väggen. Wallin hade sedan 1876 haft anställning i en byggnadsfirma som bland
annat uppförde vattenkvarnar. Wallin var
från Örebrotrakten. År 1891 gifte han sig med Viktoria Holmqvist, från Uppsala.
De träffades i Lindesberg där hon hade
anställning hos en familj. Men mer om Viktoria senare.
Per Johan
önskade sluta sitt kringflackande liv och tog därför anställning som
mjölnare vid kvarnen som han varit med och byggt upp. Paret trivdes bra vid
Ängatorp om det inte hade varit det där med vattnet. Flera år i rad var
det vattenbrist med stora ekonomiska
bekymmer som följd. I den gamla skriften
jag läst står att ”förtröstan på Gud” löste det hela. Och det är inte
Bibeln jag läst. Efter nio år vid Ängatorp flyttade familjen till Vallby i
Närkes-Kil , där de tog över en
lanthandel.
Senare kom familjen till Åmmeberg, där Per Johan
tog upp sitt jobb som
mjölnare igen. Kvarnen i Åmmeberg ägdes av gruvbolaget. Där utvecklades också Viktoria stora andliga aktiviteter.
Mjölnaren Wallin stod troget vid
hustruns sida i hennes nit för Guds
rike. Kristen tro gick igenom hennes liv som varp i en väv. En tid i sin ungdom var hon förlovad med en man som
hade akademisk utbildning, men som inte var så värst religiös. Viktoria svek
dock inte sina ideal för honom. Den var viktigare för henne än kärleken.
Vid den tiden.
Per-Johans anställning vid kvarnen i Åmmeberg tog slut 1926. Då flyttade paret in till
Askersund för att bosätta sig i en röd liten stuga ute på Södra Udden. Stugan finns inte
kvar längre, men området intill är
mycket aktuellt i dag. Det handlar om rivningen av Askersundsverken. I slutet
på 30-talet flyttade paret Wallin till Motala där sönerna bodde. Per-Johan avled 1940, 87 år
gammal. Två år senare avled Viktoria.
Huset är borta på Södra Udden ,men här bodde paret Wallin.
Södra Udden med Askersundsverken ibakgrunden. En 50-talsbild.
En helt ny vy från Sjötullsgatan sedan delar av Askersundsverken rivits. Nu syns vattnet över huskanten.
Viktoria- eller Tora som hon också kallades- var
äldst i en stor barnaskara. Trots knepiga ekonomiska förhållanden sattes hon i
en privat flickskola i Uppsala. Det blev dock ingen längre vistelse i skolan. Familjens ekonomi tillät inte det.
Senare fick hon anställning som protokollsekreterare i Justitierevisionen, hos häradshövding J.C.M
Matthiesen, för att sedan få jobb hos
justitie-statsministern Axel Gustaf Adlercreutz. Enligt skriften så lärde sig Viktoria konsten till självbehärskning där. Tydligen var det mycket viktigt på den tiden.
1877 flyttade hon till Lindesberg och började arbete hos änkefru Augusta Rathsman. Den senares man
hade varit skeppspräst på fregatten Eugenie, bland annat med kung Oscar II
ombord. Hon fick också hjälp med försörjningen av Kungl.Majestät. Hon träffade också kungen för att berätta om hur hon hade
det och att hon tänkte flytta till Uppsala.
”Ja dit ska då alla prästänkor” blev kungens svar.
Augusta Rathsman
öppnade senare modeaffär i Lindesberg och den gick bra.
Mycket tack vare Viktoria. Hon var duktigt och stannade 14 år på platsen. Det var där hon träffade sin
Per-Johan och sedan vet ni resten.
PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt
