Brukar ibland träffa
Ulf Westerblad på stan. Han har haft en
tuff uppväxt på olika barnhem.
Nu har han och alla andra fått lite
tröst i bedrövelsen på äldre dagar. Ulf har kämpat hårt för rättvisan. Och han fortsätter sin kamp med en ny bok, där
drabbade barn likt honom får komma till tals och berätta. Ulf har gett ut en
bok, medverkat i radio och TV. Alla blir lika berörda av hans
barndomsberättelse. Sedan ett antal år
tillbaka bor han i As
I skuggan av det Svenska
folkhemmet
pågick det ofattbara
Dessa första sidor är en
reflektion och ger bakgrunden till min egen berättelse, en berättelse som
vittnar om en fruktansvärd människosyn.
Jag försöker hitta roten och förklaringen
till att förtroendevalda, läkare och forskare kunde hamna så snett i sitt tänkande
i början på förra seklet och kanske tidigare.
Det handlar om en svunnen
tid, en tid som många saknar, det var lugnare då.
Många hade det bra, en del
hade det lite sämre och många hade det riktigt svårt.
Går vi tillbaka 100 år och
kanske lite mer så var det fattigstugorna som tog hand om de människor som kom
lite på ”sidan om”.
Där sammanfördes idioter,
fattigjon, ”krymplingar”, gamlingar och övergivna barn, s.k. ”oäktingar”, i en
misär som var obeskrivlig.
I början på 1900-talet
fastslogs att ålderdomshem skulle upprättas.
Många små privata
idiotanstalter uppfördes där idioter och fånar togs omhand.
Men någonting hände under 1900-talets
första år, ett rasbiologiskt tänkande etablerade sig hos politiker, läkare och
forskare
I Uppsala uppfördes 1921
Europas första institut för rasbiologi.
Det börjar en svår och ond
tid i Sverige, de små minoriteterna som Romer, Resande folket, (tattare) och
samer förföljs hänsynslöst.
Romernas färdvägar kartläggs,
Resande folket registreras, sista registreringen var så sent som 1944, den gick
under beteckningen, Den allmänna tattarregistreringen.
Samernas skallar mättes för
att fastställa intelligensen.
För att undvika spridning av
dåliga arvsanlag och gener så förespråkades tvångssteriliseringar och kastreringar,
(1934-1976).
På 1940 – talet gjorde
lobotomeringen sitt intåg i den Svenska psykvården.
Sverige var först i Europa
med raslagar, det antogs av den svenska riksdagen på 1930 – talet.
Ur denna förvandling av det
Svenska samhället, på relativt kort tid, så föddes en otäck människosyn, där
människovärde och empati försvann.
Jag är själv ett ”offer” för
denna omänskliga hantering, vad jag som litet barn känslomässigt fick uppleva
och gå igenom i samband med sexuella övergrepp och våld det går aldrig att
återge i ord.
Själens smärta bär vi med oss
hela livet.
Näsanstalen
– Om detta må vi berätta –
Jag föddes som ”oäkting” i
mitten på 1940-talet och lämnades i på ett barnhem i Karlskoga, jag kom att
passera sex olika barnhem innan jag så småningom placerades på en idiotanstalt
i Dalarna, en anstalt för obildbara.
Jag var ensamt barn på
anstalten och fick växa upp tillsammans med 23 vuxna svårt handikappade och
utvecklingsstörda män.
Jag har forskat och sökt efter
dokument och utredningspapper i olika social, landstings, och kommunarkiv från
de platser där jag trodde och visste att jag haft något förflutet. I arkiven
hittade jag mycket läsvärt material, både skrämmande och intr. Detta letande
och sökande pågick i flera år, 4,5 år för att vara exakt. En inre kraft drev
mig att få klarhet kring min ”stulna barndom”.
Tillsammans med mina starka
barndomsminnen, dessa dokument och journaler så har det så småningom blivit ett
par böcker.
Syftet med böckerna är att synliggöra
och dokumentera denna mörka del av vår moderna historia, att belysa sanningar
som har förtigits och gömts undan.
Jag var bara ett av alla de
många gömda och glömda barnen i Sverige vid den här tiden.
Vi vet idag att 250000 barn
tvångsplacerades mellan 1930-1970-talet på olika institutioner och fosterhem i
Sverige.
Tiden kan tyckas vara
avlägsen, men i ett större tidsperspektiv, så är det nutid.
Det ställdes fel diagnoser
och skrevs felaktiga läkarintyg, trots att vi var normalbegåvade.
I mitt läkarintyg står bl.a.
att läsa: – Otvivelaktigt efterbliven –.
Många var vi barn som fick våra
liv ”utraderade”, under dessa fasansfulla omständigheter, hur många, det lär vi
aldrig få vetskap om.
För varje enskilt barn så var
det här en tragedi av ofattbara mått.
Det är helt oacceptabelt att
det kunde få ske, och fortgå under så lång tid.
En tid som speglar läkarnas
repressiva och arroganta synsätt på samhällets mest skyddslösa barn.
Läkarnas hållning till
”oäktingar”, fattiga och sinnesslöa barn är omvittnat på flera ställen i
litteraturen.
Ett ”oäkta ” barn som jag
var, vi stod helt utanför lagen, vi hade mindre och färre rättigheter än
”normala” barn. Först 1 jan 1950 när nya föräldrabalken trädde i kraft fick vi
samma juridiska rättigheter som övriga barn.
I tal och skrift beskrivs vi
barn som objekt, vars intelligens knappt var mätbar, något människovärde fanns
inte.
Jag och mina olycksbröder och
systrar, placerades på olika sinnesslöanstalter lite varstans i vårt avlånga
land. På dessa anstalter hörde kränkningar och sexuella övergrepp till
vardagen.
Kallduschen, isoleringen och
tvångströjan får spegla den tidens gränser och villkor.
Det existerar inte något
språk som kan förmedla den fruktan och ångest som ständigt gjorde sig påmind på
anstalten.
Vi tillhör de glömda och
gömda barnen vi är näst intill okända därför att vi gömdes undan och de flesta
blev för evigt tysta.
De flesta blev kvar på
institutionerna och blev tysta vittnen till en tragedi som få människor idag
känner till.
Vistas man för många år i en
sådan destruktiv miljö, som en sinnesslöanstalt kunde erbjuda på den tiden, där
varken tal eller vanlig social gemenskap förekom, så blev hjärnan understimulerad
och den normala utvecklingen avstannade.
De allra flesta medborgarna i
vårt land har inte en aning om den här tiden och var som försiggick på de olika
institutionerna och anstalterna.
Ute i bygderna visste man,
och i folkmun hette det – att där borta låg en idiotanstalt –, mer visste man
inte.
Anstalterna var ofta
placerade långt ute på landet, det var en sluten värld, där ingen hade insyn.
Turen var trots allt på min
sida, efter sju år så blev jag ”upptäckt” och så småningom friskskriven, men
faktum kvarstår, – sju år är en hel barndom.
Kärleken och modersfamnen jag
sökte, den fann jag aldrig.
Jag ”kom undan” med en ärrad
barnasjäl som har präglat hela mitt liv.
Den kvinna som ”upptäckte”
mig, kom senare att adoptera mig.
En adoption som inte blev så
lyckad, det blev en hård uppfostran med mycket tvång och disciplin. Det blev
ingen naturlig mor och barn känsla, hon kunde inte styra sina känslor utan det
blev ett sorts ägande med moderskänslor som spårade ur.
Jag blev friskskriven, och
enl. lag så gällde skolplikten även för mig.
Jag skulle nu ta ifatt sju
förlorade år, samtidigt som jag skulle ta emot skolans enorma informationsflöde.
Hur skulle det gå till? Jag
skulle nu ”ställa om” mig från anstaltens aggressiva miljö till skolans så
annorlunda värld.
Mitt språk var starkt
begränsat, det sociala umgänget med andra och främmande människor var något
helt nytt för mig.
Jag var helt enkelt sent
utvecklad p.g.a. understimulering.
Den första tiden var inte
problemfri på något sätt, det gick lite trevande till en början.
Men när jag väl kom igång, så
gick det lätt för mig i skolan, vilket betygen skvallrade om.
I mina tonår så gick jag en 4
årig möbelsnickarutbildning, som avslutares med gesällprov.
Jag fick betygskalans högsta
avslutningsbetyg med stipendium som extra uppmuntran.
Startade eget snickeri som
jag drev i flera år, i min senare del av livet så har jag arb. som arbetsledare
på några olika snickerier.
Under hela min uppväxt och
tonårstid så plågades jag av en fruktansvärd ångest. Det var naturligtvis min
uppväxt på barnhemmen och sinnesslöanstalten som var grunden till denna svåra
ångest, men det blev ju inte bättre av den komplicerade relationen med min
adoptivmor.
Gick i pension för några år
sedan, och lever idag ett bra liv.
Jag fyller min fritid med att
skriva, teckna, renovera möbler och vara ute i skog och mark.
På vintern och våren snickrar
jag och sätter upp fågelholkar, på hösten plockar jag svamp och bär.
Men det finns bitar kvar av
min sargade barna själ.
Det är en vandring utan slut,
vandringen i minnenas arkiv. Jag drömmer ofta om obehagliga upplevelser från min
barndoms tid.
Jag minns, det livet har gömt
och gömmer det som inte är glömt.
Det känns angeläget, och det
finns skäl att sprida kunskapen om denna mörka tid, då tusentals barn och unga
människor blev undangömda och glömda på våra idiotanstalter och mentalsjukhus.
Hälsningar Uffe
PS! Kommentera gärna
kersund.
