Lars Ivarsson Åsbro jaktskytteklubb när det begav sig.
Idrottsfolk, media och idrottsintresserade, laddar nu för fullt inför sommarens Olympiad i London. Förra gången sommarspelen hölls i London var 1948 och då hade Sverige stora framgångar. Sverige blev tvåa i nationstävlingen efter USA. Men då ska man ha klart för sig att andra världskriget hade satt sina spår. Många duktiga idrottsmän hade stupat i kriget. Andra hade inte kunnat träna på många år. En liten förklaring till att Sverige lyckades så bra, utan att förringa prestationerna.
Fotbollslaget blev guldmedaljörer. Bara det. Som idrottsintresserad grabb följde jag olympiaderna noga i tidningarna och på radio. Jag slukade allt som fanns att läsa om vad som hände på idrottsarenorna. Londonolympiaden 1948 och Helsingforsolympiaden 1952, var det tidningar som gällde.
Vid vinterolympiaden i Cortina 1956 hade radiosändningarna utökats kraftigt med Lennart Hyland i spetsen. Just till den olympiaden hade jag tur i oturen. Låg i påssjuka och fick stanna hemma från skolan. Sjukdomen hindrade inte ifrån att lyssna på radio på allt som sändes ut från Cortina. Farsan Sven var lika intresserad som tur var, så det blev ingen konflikt. Vet inte vad morsan Gunborg gjorde under tiden…
Lennart Hyland kunde skapa spänning i sina referat. Den här bilden tog jag 1984 vid ett framträdande i Askersund
Länets Idrottshistoriska Sällskap förbereder just nu en utställning i Örebro där alla olympier som tävlat för klubbar i länet vid OS ska presenteras. Från Askersunds kommun finns bara en aktiv som deltagit i OS, skytten Lars Ivarsson. Han tävlade för Åsbro jaktskytteklubb och deltig vid OS i Moskva 1980. Lars tävlade i grenen ”löpande vildsvin”. Han placerade sig som nummer 13.
OS-platsen stod mellan fyra skyttar. I uttagningen visade Lars att han hade nerverna under kontroll. Det var naturligtvis stort både för jaktskytteklubben och Askersunds kommun att få med en OS-deltager. Kommunen lämnade ett träningsbidrag på 2 000 kronor. Som motprestation skulle Lars göra reklam för Askersund där borta i Moskva, bland annat med dekaler. Vet inte riktigt vad resultatet blev av det…
Under Lars aktiv tid hade vi ganska ofta kontakt. Det var alltid trevliga och givande träffar. Oftast på jaktskyttebanan i Åsbro där Lars tränade. Han hade också vänligheten att sända vykort till mej när han var ute och tävlade i världen. Men det var inte helt lätt att göra upp tider med honom, beroende på träning och hans jobb. Fick först ringa Lars syster, som i sin tur fick ta kontakt med brorsan om att jag hade ringt. Och Lars ringde alltid upp.
Lars bodde i Vretstorpstrakten , där han också hade byggt upp en egen träningsbana. En kompis till OS-skytten Ivarsson lurade med honom till skjutbanan första gången. Efter det köpte han en egen bössa, men hade inte en tanke på att bli tävlingsskytt. Men så blev det.
1974 blev han uttagen till landslaget första gången. Han blev också sexa i VM det året. På den tiden dominerade öststaterna stort.
-I mina bästa stunder kan jag skjuta lika bra som ryssar och östtyskar. Skillnaden är den att de skjuter lika bra jämnt, medan jag skjuter bort mej ibland, förklarade Lars, vid ett tillfälle.
Ett annat problem för svenska skyttar när de kom ut internationellt, var publiken. Hemma i Sverige finns nästan ingen publik på tävlingarna, men internationellt var det stor publik som släpptes in bakom ryggen på skyttarna.
-Trots at jag varit med i många år så har jag svårt att koncentrera mej när publiken inte är tyst. Men det är ju sådant vi svenskar måste lära oss. Vi är för kinkiga när vi tävlar på hemmaplan, konstaterade Lars, som ville göra om banorna i Sverige så att publiken kom närmare.
Lars erkände att man måste ha lite anlag för skytte för at bli riktigt bra. Annars är det träning varje dag som gäller. Och för Lars var det också sparade semesterdagar som togs i anspråk.Förutom själva skyttet var det resorna med landslaget som lockade Lars att fortsätta med sin sport ”Viltmål” eller populärt kallat ”grisskytte”. Det är ett antal år sedan jag hade kontakt med vännen Lars, men nu kommer han lite i ropet igen genom Idrottshistoriskas kommande utställning. Och det är på sin plats. Sällskapet har också fått mina artiklar om Lars som lite hjälp vid utställningen.
Londonolympiaden i sommar kommer att bevakas på alla upptänkliga sätt, så det är ingen risk att man missar något. Men visst var det lite charmigt och spännande att höra Lennart Hyland berättat om Sigge Eriksson framgångar på skridsko i Cortina. Och om Sixten Jernbergs framfart i skidspåren. Då fick man skapa sig sin egen bild av det hela och sedan kolla med tidningarna dagen efter om det stämde.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
