Haugards grav december 2011. Gravrättsinnehavare sökes
Den här bilden togs för några år sedan. Då kunde man läsa vad som stod på stenen
I samband med Haugards 100-årsminne uppvaktade kommunen med en krans och tal vid hans grav. Den finns vid Norra Kyrgården (Gårdsjögatan). Haugard har en vacker gravsten med en byst på tidningsmannen skulpterad av Astri Taube.
Frågan är nu vem som ska ta hand om Haugards grav? I dag verkar det inte finnas någon, trots ära och berömmelse. Den stiliga uppvaktningen vid jubileet har förbleknat. Det finns i dag en skylt vid graven där gravrättsinnehavaren ombedes ta kontakt med kyrkogårdsexpeditionen! Delar av texten på stenen börjar också bli oläslig. Förstår att församlingen måste få tag på någon ansvarig, men i Haugards fall borde det inte vara svårt, trots avsaknaden av nära släktingar. I första hand borde kommunen göra en insats. Det duger inte bara att göra insatser i samband med något jubileum. Haugard är värd ett bättre öde. Alternativen till gravrättsinnehavare är enligt mitt sätt att se på det hela, hembygdsföreningen eller den aktiva föreningen Gamla Askersund. För inte kan väl en hembygdens skildrare få falla så i glömska…
Träffade vännen Alf Anneborg vid kyrkogården i samband med en motionsrunda. Alf hade uppmärksammat problemet med Haugards sten tidigare och funderade på att agera på något sätt. Mitt sätt är genom den här bloggen, som i alla fall en del läser.Både han och jag tycker att kommunen borde ta på sig ansvaret för graven. Men som nämnts det finns olika alternativ.
År 2012 är det 120 år sedan Haugard föddes.
För skötseln av en grav under tre år tar församling ut 2 500 kronor. En mycket överkomlig summa med allt vad skötseln innebär. Har själv ihop med mina syskon nyligen skrivit ett treårskontrakt om mina föräldrars grav vid landskyrkan, så jag är uppdtaterad.
Joel Haugard på tidningstrappan 1942
Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.
Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.
Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.
Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp. Sedan en tid tillbaka är också en studiecirkel i hembygdsföreningen regi igång om Haugards författarskap. Och då handlar det om den kulturhistoriska delen i hans skrivarbete.
1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.
”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.
Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.
Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.
Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivan minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.
PS! Kommentera gärna.
Att läsa Oves blogg är både underhållande och roligt! JAg ska se vad kommunen kan göra ifråga om vården av gravstenen. Utan att avge något löfte verkar det inte vara något oöverstigligt hinder att lösa detta med kommunala medel.
Kommun pratar mycket om kultur men att vårda verkar svårt,kan inte vara någon stor kostnad att vårda en gravsten.
Jag håller med om att det är viktigt att någon, Kommunen, Föreningen gamla Askersund eller Hembygdsföreningen, tar ansvaret för denna gravplats. Kanske gemensamt. Själv tycker jag det är tråkigt att inget görs för att texten skall synas bättre. Eftersom jag håller på att fylla i texterna på gravstenarna på Gamla kyrkogården vore det intressant att få även denna text läsbar.Här behövs en diskussion med Kommunen, Föreningen Gamla Askersund och Hembygdsföreningen. Vem tar initiativet?
Ja, Ove, På den tiden kunde småstadsredaktörerna konsten att åldras. Haugard blev alltså 57 år men levde som en 85-åring i dag. Visst borde det väl finnas möjligheter att bevara hans minne med allmänna medel. Haugard är ju i sig själv Askersunds kulturhistoria. Jag har läst hans Askersundiana flera gånger – med stor behållning.