Sista turen med malmtåget. Passagerare istället för malm. Här passeras den vackra stenbron i Åmmeberg
Så gott som varje dag kan man läsa om stora problem i tågtrafiken. Pendlare får tillbringa timmar på perrongerna runt om i Sverige för att komma till och ifrån sina jobb. Problemen vintertid verkar oövervinnliga. Då handlar det också om inställda tåg. Det verkar precis inte gå som på räls. Min blogg ska just handla om tåg den här gången och då gäller det att hitta på en bra övergång. Inte tågövergångar utan rent skrivmässiga övergångar. Tycker jag hittat på en skaplig den här gången. Bloggen ska nämligen handla om en järnvägssträcka mellan Zinkgruvan och Åmmeberg som inte finns kvar längre.
Jean Pettersson körde malmloket i många år. På sista turen fick då 83-lokföraren provsitta förarplatsen igen.
1975 skedde en stor förändring när det gällde malmbanan mellan Åmmeberg och Zinkgruvan. Efter 112 år gick banan i graven. Lastbilar hade ersatt tågen. Sista turen gick i juli 1975. Ett flaggdekorerat lok med tre vagnar sniglade sig fram för sista gången på järnvägen som invigdes 1863 och hade sedan dess fraktat zinkmalm från gruvorna i Zinkgruvan till anrikningsverket i Åmmeberg. Men det höll inte på att bli någon sista tur med de inbjudna gästerna. Dagen före slutresan vägrade det ena av dieselloken att starta på grund av motorkrångel. När reservloket skulle varmköras till sista turen upprepades samma historia. Loket startade inte. Men skicklig lokpersonal fick så småningom fart på maskineriet. Därmed var avslutningshögtiden räddad.
Olle Eriksson och Karl-Erik Moberg körde tåget under avskedsresan
Gruvbolaget egen järnväg var aldrig annat en godsjärnväg.. Men vid några högtidliga tillfällen hade ändå en specialbyggd personvagn ändå satts in. Då gamle kung Oscar II besökte bygden 1898 var det premiär för den kungliga vagnen. Vid detta tillfälle var även kronprinsen med och han kom tillbaka några år senare i egenskap av Gustaf V och gjorde då om färden.
Bild från gruvbolagets jubileumsbok
Bild från jubileumsboken
 |
 |
Oscar II besökte Åmmeberg den 7 juni 1898. Bild från jubileumsboken.
Faktum är dock att den elva kilometer långa banan under åren mer fungerade som gång-och cykelväg för ortsbefolkningen än för sitt egentliga ändamål. En period tillämpades ett system med särskilt tillstånd för den som önskade begagna järnvägen för att ta sig fram mellan ändstationerna. På den sista turen framförde pensionerade lokföraren Jean Pettersson malmloket. Han började sin järnvägsbana redan 1913 som eldare, för att sedan bli lokförare. Jean var den siste som körde det gamla ångloket ”Åmmeberg”, mellan gruvsamhällena. Loket var byggt i Trollhättan 1892.
Jean berättade då att han hade fått stanna tåget många gånger och föst undan folk som gått eller cyklat på järnvägen.
”Man fick ta det lugnt och vara beredd på att det kunde dyka upp folk som inte hörde tåget. När man åkte genom Dalby var det emellanåt höns på spåret. En gång stannade jag när jag trodde mig kört ihjäl en höna. Hönan kvicknade till, men ägarinnan kom ut till mej och jag fick en rejäl utskällning. Hon tyckte att vi på tåget borde se upp bättre”, berättade Jean.
Andra minnen från tågtiden är gamla disponentens ensamresor med motordressin och specialtransporter med begravningsvagn till den katolska kyrkogården strax utanför Åmmeberg Många beligenättlingar har gjort sin sista jordefärd på det viset. När sista turen gjordes 1975 så var det många som filmade och fotograferade Gruvbolaget hade själva egna filmare igång för att föreviga den historiska händelsen. Medlemmar från Svenska Järnvägsklubben fans naturligtvis också på plats. Banans första lok finns nu på järnvägsmuseet i Gävle.
Ansvarig för järnvägsbygget Zinkgruvan-Åmmeberg var greve A.E von Rosen, även kallad ”Den svenska järnvägens fader”. Arbetena började 1858 och var klara fem år senare. På senare år gick tåget tio resor om dagen mellan gruvorterna. Tåget kunde innehålla uppemot 30 vagnar. Det sista loket drog sex vagnar med 20 ton malm i varje. Den direkta anledningen till nedläggningen av järnvägen var att gruvbolaget behövde järnvägsbanken till att lägga ned en vattenledning, vilket var nödvändigt för anrikningsprocessen som 1976 skulle flyttas upp till Zinkgruvan.
Hela järnvägen med fast och rullande material såldes till ett specialföretag för 1,2 miljoner kronor. Planerna vid nedläggningen var att delar av den gamla järnvägsbanken skulle göras om till gång-och cykelväg. Inga tåg skulle störa längre och hönsen i Dalby skulle få en större chans att överleva.
Slutligen en bra historia som jag hört om malmtrafiken. Förutom lokföraren fanns en bromsare på malmtågen för att man inte skulle braka in i Åmmeberg med allt för hög fart. Lokföraren gav tecken med handen när bromsaren skulle rycka in. Den här gången var det en ny bromsare. När lokföraren gav tecken med handen, så vinkade bromsaren bara tillbaka. Han trodde det var en vanlig hälsning. Och så pågick det ett antal gånger. Enligt berättaren dundrade också tåget in i Åmmeberg med hög hastighet. Hur det gick för bromsaren och tåget förtäljde inte historien…
PS! Kommentera gärna. Säkert har många minnen och bilder från den här tiden
