Smeden på Rådhuset har hamrat på oavsett vilket styre som funits i byggnaden
För 40 år sedan blev Askersund en storkommun. Hur det ska firas-om det ska firas- vet jag inte. År 1971 slogs Lerbäcks och Hammars kommuner ihop med Askersunds stad. Nu var det inte de tre som själva tog initiativet till att samlas under en och samma fana. Det var ett påbud från riskdagen som skulle följas.
Enligt den så kallade kommunindelningsreformen skulle bildandet av storkommuner vara genomförd senast den 1 januari 1974. Men i Askersund var man klara redan 1971. Nu gick inte sammanslagning så lugnt och stilla som det kan tyckas. I fullmäktige på de tre platserna gick diskussionerna heta. Oenigheten var stor. Askersund och Hammar enades först, medan politikerna Lerbäcks kommun var mycket tveksamma. Vad skulle det tjäna till? Vad hade Askersund och Hammar att erbjuda? Slutligen enades de tre, men det ledde också till politiska strider i fullmäktige nästan under hela 70-talet. Vad hände då under den första tioårsperioden som storkommun?
Vad hade då allmänheten och politikerna för framtidsdrömmar om Askersund som storkommun? I ett samtal med Per-Olof Holländer ( tidigare ordförande i Askersunds drätselkammare) menade han att en enad Askersundskommun stärkte Sydnärke. Kontakterna med allmänheten hade blivit mindre, men för att råda bot på det så var Holländers förhoppning att det skulle bildas byalag och kontaktgrupper. Byalag har ju också bildats.
Sista mötet för politikergänget i Hammar.
Kommunalnämndens ordförande i Hammar , Erik Andersson, upplyste vid samma tidpunkt som Holländer att Hammars kommun hade beslutat om flera stora projekt innan sammanslagningen som han hoppades skulle bli förverkligade. Bland annat en ny badplats i Åmmberg och belysning i Olshammar. Kommunalnämndens ordförande i Lerbäck, Berndt Rigbäck, hoppades på mycket av den nya storkommunen. Bland annat friska tag och ett stopp för bytänkande.
Under den första treårsperioden i den nya storkommunen delade socialdemokrater och borgare broderligt på ordförandeposterna. Bertil Jonsson, s, blev storkommunens starke man de första åren. Efter valet 1973 var det slut med samarbetet över blockgränserna . Då hade Johannes Kjerrström och hans parti Fria Oppositionen börjat sätta sina spår i kommunalpolitiken. Kjerrströms parti gjorde ett nytt fint val och blev nu tredje största partiet i fullmäktige med sex mandat.
Vid valet 1976 behöll de borgerliga partierna majoriteten i fullmäktige. Sven-Erik Franzén, c, fick förnyat förtroende som kommunalråd ytterligare en mandatperiod. Av Kjerrströms parti hade de blivit två. Tillsammans hade de nu fyra mandat. Under perioden lämnade Sven-Erik Franzén den lokala centeravdelningen och blev så kallad ”politisk vilde”. Han blev kvar där som ”vilde” fram till 1979. Franzén var en man med många idéer och framtidssatsningar som inte alla kunde hänga med på riktigt.
 |
 |
 |
Bertil Jonsson, s, S-E Franzén, c och P-O Holländer, m, var alla toppnamn inom politiken en gång i tiden
1979 Tog socialdemokraterna hand om makten för första gången sedan storkommunen hade bildats. Det trots att det var borgerlig majoritet i
fullmäktige. Anledningen till det märkliga förhållandet var att den borgerliga samverkansgruppen måste få med Kjerrström på tåget för att få majoritet. Hellre än att ta hjälp av Kjerrström lämnade man ifrån sig regeringsmakten. Karl-Erik Johansson, blev då socialdemokratiskt kommunalråd.
Johannes Kjerrström, satte myror i huvudet på de etablerade politikerna. Under en period hade hans parti sex mandat i fullmäktige.
Innan kommunsammanslagningen var borgmästare Bernhagen och riksdagsman Matteus Berglund, folkpartiet, de ledande inom kommunalpolitiken. Trots att Bernhagen ”bara” var tjänsteman hade han mycket att säga till om. Men det tog slut i samband med bildandet av storkommunen. Det tyckte han inte om. Minns att jag pratade med Matteus Berglund tio år efter sammanslagningen. Då var han fyllda 83. Han tyckte att samarbetet hade varit bättre på hans tid. Visst fanns det diskussioner och olika åsikter. Men inga stridigheter. Allt enligt Matteus. Han var också mycket kritiskt mot motorhotellsbygget (nu bröderna Jakobssons hotell). Även en så rutinerad politiker som Berglund kunde ha fel. Det blev bra till slut. Men med facit i hand är det alltid lätt att få rätt.
Erik Brandt, s, och Matteus Berglund, fp, var två ledande politiker i Askersund vid kommunsammanslagningen. Båda sat också i riksdagen.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
Stadsfullmäktie hade om jag minns rätt 20 ledamöter med många färgstarka kommunpolitiker.
Mest talföra var nog Matteus Berglund och Ernfrid Johansson. Ordförandeklubban skötte den stillsamme socialdemokraten Filip Nylund på ett suveränt sätt. Mina partikamrater, högern hette det då., var min lärarinna Lydia Bergström. bankkassören Erik Wåckner samt Per-Olov Holländer.
Jag lyssnade på varje fullmäktiemöte och satt då på de två läderbänkarna neders i fullmäktiesalen. Det var nog bara Johannes Kjerrström, som också var åhörare och vi båda brukade ha våra politiska diskussioner efter sammanträdet. Johannes var visserligen en färgstark person, lokalt hemmastadd via sitt arbete på Askersunds Tidning men samtidigt lite eldfängd.
Vårt samtal fördes dock i all vänskaplighet och jag tror att Johannes undrade hur en 15-17-åringar kunde vara så intresserad av politik.
Jag minns också att Wåcker kastade sina blickar mot mig och måhända trodde han att här har vi en gosse, som vi kan värva i vårt lag, vilket också blev fallet.
Klart att du måste få vara med i Hammars fiskevårdsförening. Är det någon släkt som är förknippad med Vättern, båtar och fisket, så är det din. De som tar beslut måste kuna sin historia oavsett adress. Släkten och d är ju också förknipade med Bastedalen och Hammar. Beslutsfattarna får läsa på.
Ove
Rolig läsning som alltid Ove.
Synd bara att vissa trångsynta nyinflyttade människor inte tar del av historien . Som gör att de kan fatta vettiga beslut.
Menar då inte politiker utan styrelsen för Hammars fiskevårdsförening, som inte riktigt greppat vad som är Hammar. Dessa med ordförande Persson i spetsen har nu beslutat att man ska ha Hammar som postort för att få vara med i ”Klubben för inbördes beundran”.
För ordförandens närmsta sommarstuge granne ville vara med var det inga problem trots postort.
Men när jag som begåvats med MOTALA som postort, trots att Stora Forsa borde ha haft Hammar som postort, försöker bli medlem är det tvärnit.
Argument som att mina barn faktiskt går i Hammars skola och Förskola biter inte på dessa inflyttade Kumlingar, Örebroare och Stockholmare.