Lennart Hammervik , 1961. Disponent vid glasbruket under många år. 1963 räddade han kvar driften i Hammar.

Lagret med flaskor

Ofta var det så förr på det gamla bruksorterna att chefsjobben gick i arv från far till son. Det kanske inte gällde den allra högste chefen utan mera när det gällde mellanskiktet. Eller ”springpojkarna” som var jobbarnas elaka benämning. Men det har ändras med tiden. Kanske det gamla sättet at rekrytera chefer lever kvar på några få ställen. Nu är det höga betyg , kunskap och hur man uppträder socialt mot andra. Åtminstone ska det vara så…

Det är historien om en pojke som föddes i en av de röda med sedan länge rivna längorna vid Hammars glasbruk. En pojke som ville något annorlunda och som absolut inte fick ärva sin chefskap. Han såg sin far gå på bruket, som en mycket skicklig glasblåsare vars hela liv fylldes av svett, möda, tristess och vardagsrutin. Pojken hette Lennart Hammervik. Från 1962 till 1970 var han disponent vid glasbruket. Det var också han som räddade stordriften på bruket under några kritiska dagar 1963. Att sedan glasbruket lades ner i början på 90-talet är en annan sak.

En av anledningarna till att jag just valt Hammervik att skriva om är att jag träffade honom flera gånger i veckan under min tid på bruket. När han började jobbet på morgonen gick han igenom hyttan, hälsade och frågade hur det gick med flaskorna innan han gick upp på kontoret. Det var en viktigt promenad för honom. Mej frågade han ofta om hur det gick med idrotten, fotboll, bandy, ishockey, brottning, rinkbandy i korpen och allt vad det kunde vara. Vilka matcher som väntade och när de skulle spelas. Kanske gick någon match på Hammarsvallen som han kunde titta på. Andra frågade han om fiske och jakt. Det var en man som brydde sig och som aldrig glömde sin bakgrund. Sådan gillar jag och därför skriver jag den här bloggen. Han glömde aldrig sin bakgrund i blåblusen.

”Jag sprang omkring på bruksbackarna som alla andra grabbar i min ålder. Min far tillhörde den gamla stammen glasblåsare, vars hantverksbetonade jobb upphörde 1921. Men i Hammar hörde det till traditionen att en glasblåsare skulle fortsätta i faderns fotspår. Och så tänkte väl också mina föräldrar att mitt liv skulle gestalta sig”, berättade Hammervik en gång.

Jakt och fiske var Hammerviks stora passion. Liksom bandysporten. Som så många andra gick han till Hammars bortamatcher mot Askersund, Åmmeberg och Bastedalen. Vid 14-årsålder anställdes han vid bruket hyttpojke. I arbetet ingick att passa på alla andra. Men han ville något mera och började ta brevkurser på Hermods.

”På vintern 1932 blev jag permitterad . Då tog jag en kurs på Kävesta folkhögskola. Och 1933 fick jag börja som maskinskötare på bruket. Det var bara att acceptera det som bjöds, arbetslöshetsspöket hängde tungt över bygden. Jag fick lära mej allt inom företaget. I slutet på 30-talet blev jag skiftmästare. 1948 erbjöds jag av dåvarande disponenten C A Larsson att gå en arbetsledarkurs. Jag accepterade endast under förutsättningen att det skulle gälla en fullständig ingenjörskurs. Glasbruket betalade kursavgiften. Själv fick jag ta ett lån för att klara uppehället. Min fru tog också arbete. Lånet löd på 10 000kronor. Genom lånet och min frus arbete klarade vi livhanken” , omtalade Hammervik.

”I december 1950 studerade jag på STI i Stockholm. Plötsligt kom det ett telegram från Hammar som uppmanade mej att komma hem för ett valv i en glasugn hade rasat in. Jag åkte hem omgående, klarade jobbet och återvände till Stockholm för att avlägga min examen. 1960 köpte PLM både glasbruken i Hammar och Surte. Disponent Larsson slutade och jag såg då min chans. Jag reste till huvudkontoret i Malmö och sökte helt oblygt jobbet som högste chef i Hammar. Och jag fick jobbet.”

Glasblåsarens son hade nått sina drömmars mål. Någon aversion mot den nye disponenten förekom inte. Han var fortfarande Lennart för alla jobbare trots disponenttiteln och den fina villan. Och det höll man honom räkning för. Lennart Hammerviks mest kritiska dagar och kanske hans största insats för bruket och jobbarna på orten inträffade 1963. Hösten 1963 kom det order från Malmö att Hammar skulle göra en kostnadskalkyl för en tillverkning av 300 miljoner flaskor per år. Det gällde då investeringar i nya maskiner, utbyggnad av fabriken och tillgång till arbetskraft.

En glasbit klipps av för att sedan formas till en flaska i maskinen.

”Vi tvingades lämna besked inom 20 dagar. Bruket ska byggas ut i Hammar var min enda tanke. Jag visste vad en utbyggnad skulle betyda för bygden. Jag mobiliserade alla expertis som gick att uppbringa för projektet. Vi lämnade vår rapport i december. I juni månad kom beskedet att utbyggnaden skulle ske i Hammar.”

”Kampen om sanden i Vättern var ett annat problem. Då Harge bruk sålde till Baskarpsand uppstod vissa problem med äganderätten till sanden i Vättern. Efter långa förhandlingar då PLM nekades pumpa sand till glastillverkningen , kom vi till slut fram till uppgörelse. Under tiden skaffade Hammar rätten till exploatering av Vätterns sand. Transporterna skedde med fartyg till glasbruket.”

Dagskär vid lastbryggan vid glasbruket

PS! Kommentera gärna. Det skull vara trevligt.