Gunnar Wiklund och Börje Wizell jobbade en del tillsammans på senare år.
Gunnar Wiklund sjöng cirka 600 låtar på skiva. Han var en stor idol med sin mörka röst. Skivomslaget är från 1967 och Marcus Österdahls orkester stod för musiken
Dragspelaren och orkesterledaren , Börje Wizell, hade jag mycket med att göra under mina år som journalist. En mycket trevlig och vänliga människa som alltid bjöd på sig själv. Under senare år bodde han i Åmmeberg. Börje finns inte i livet längre, men jag minns honom som den glade musikanten han var. Och han ställde alltid upp gratis när någon ”fattig” organisation kallade. Som på servicehus i Askersund och deras allsångsträffar. Genom Börje fick jag också träffa en del kända artister. Börje ackompanjerade ett antal artister genom åren.
En träff som jag minns alldeles särskilt är mötet med populäre 60-tals idolen Gunnar Wiklund. Den fick mig att fundera på idolskapets baksidor. Börje och han höll på att repetera inför en kyrkoturné i Åmmeberg. Efter några år i ”mörker”, planerade Wiklund för framtiden. Själv tyckte jag att det såg mörkt ut fortfarande när jag träffade honom. Förhoppningen var ändå att ljusen åter skulle tändas för 60-tals idolen med sin mörka röst. Han som hade fått tusen och tusen kvinnohjärtan att smälta genom åren. Säkert högg det också till hjärtat hos en del män.
-Börje ringde mej. Vi kände inte varandra. Jag var lite tveksam i början. Men nu ångrar jag inte en sekund samarbetet. Börje är en fantastisk musiker. Inte trodde jag väl att jag skulle sjunga i kyrkor ackompanjerad av en dragspelare. Men det låter bra. Vi gjorde ett framträdande i Lysekils kyrka och då var det fullsatt. Det känns skönt att publiken fortfarande kommer ihåg mej, förklarade Wiklund, nöjt vid mitt reportage.
Det var 1959 som Gunnar Wiklund slog igenom som artist vid folkparksforum i Västerås med låten ”Nu tändas åter ljusen”. Över en natt blev den långe smale Luleåsonen berömd över hela Sverige. Skivbolag, radio och nöjesarrangörer slogs om Gunnars gunst.
-Det var helt enormt. Jag visste inte om det var dröm eller verklighet. Tyvärr har jag inte haft några vassa armbågar som behövs för att slå sig fram i nöjesbranschen, suckade Gunnar.
Från 1959 fram till 1967 reste Gunnar Wiklund land och rike runt. Han hade glömt hur många låtar som funnits med på olika topplistor. Själv trodde han att det hade blivit cirka 600 titlar på skiva. Et 15-tal blev verkligt stora hits som han alltid tvingades sjunga vid sina framträdanden.
-Publiken krävde det. På en turné med Roffe Berg så vägrade jag att sjunga mina gamla topplåtar. Det skulle jag aldrig gjort. Folk blev förbannade, så jag fick tänka om.
1967 började Gunnars problem med tänderna. Han tålde inte materialet i tandfyllningarna. Benämningen besvären kallas oral galvanism. Det var när jag träffade honom inte någon erkänd sjukdom. Vet inte om det är det i dag? Försäkringskassan gick inte med på någon ersättning.
-I 20 år har jag lidit av sjukdomen. Har lagt ner en kvarts miljon i tandläkarkostnader. Vet inte hur mycket värktabletter och näsdroppar jag konsumerat under årens lopp.
Gunnar Wiklund var ingen pappersmänniska. Han litade på andra under glansåren. Det gjorde i sin tur att han drog på sig stora skatteskulder.
-Kronofogden har blivit en kär vän till mej. Från början hade jag en skuld på 1,8 miljoner kronor. Men den är nästan betald i dag, berättade han för mej.
Under några år reste Gunnar runt med en Vilda Västerngrupp. När jag träffade honom hade han lagt cowboyhatten på hyllan och ställt in läderstövlarna längst in i garderoben.
Vid mötet i Åmmeberg verkade inte Gunnar helt nöjd med sitt liv. Men han var på gång. Dagen efter skulle han sjunga i en butik i Askersund, men senare också i en kyrka ackompanjerad av vännen Börje. Jag gick till butiken för att lyssna. Den mörka fina rösten var bevarad. Det lät precis som det alltid gjort. Proffsigt och vackert. När jag hör hans skivor spelas på radio i dag tänker jag på vårt möte i Åmmeberg. Gunnar var inte bästa form, men hade stort hopp om framtiden. Och Börje gjorde allt för att Gunnars karriär skulle ta fart igen. Men det blev inte så.
Några år efter vårt möte dog Gunnar i cancer endast 54 år gammal. Han bodde då i Lysekil
PS! Kommentera gärna .
