En skål för rivningen. Rune och Birgit Andersson hade väntat länge på det. Här i sällskap med brorsonen Sven-Åke Björndal
När gamla mejeriet revs blev sjöutsikten den bästa
När gamla hus ska rivas brukar man precis inte skåla i champagne. Men det går, jag har själv varit med om det. När andra gjorde det. Själv hade jag tyvärr bilen att tänka på vid det här tillfället. Det hände faktiskt i Mariedamm när gamla mejeriet revs att champagnekorkarna började smälla av. Jag har inte varit med om det varken förr eller senare. Men var det någon rivning som skulle firas med lite skumpa var det just gamla mejeriet som under ett antal år hade förvandlats till rena spökslottet.
Grannarna i omgivningen hade gång på gång krävt att huset skulle rivas, eller rustas upp. Under många år hände inget. Problemet för Owe Sahl på kommunen var att få tag på ägaren. Till slut fick han ta kronofogden till hjälp för ett beslut om rivning.
Birgit och Rune Andersson , som bor tvärs över gatan hade lidit mest av skräphuset. Hon hade sagt till mej flera gånger att när beslut om rivning kom skulle vi skåla i champagne. Och Birgit är en kvinna som håller sitt ord. I oktober 2006 stod Rune och Birgit , samt brorsonen Sven-Åke Björndahl och skålade på deras villatrappa samtidigt som rivningen hade påbörjats. Själv fick jag avstå den festliga drycken, eftersom jag skulle tillbaka in till Askersund bil. Men jag gladde mej år med de andra på trappan.
Rune och Birgit är mycket nöjda med att det gamla förfallna huset är borta. Nu kan de njuta av utsikten vid köksbordet
I tiotal år var byggnaden en skamfläck i Mariedamm. Det fanns flera sådana hus i det lilla vackra samhället tråkigt nog vid den här tiden. Ett företag från Ludvika stod för rivningen, som gav Rune och Birgit en fantastiskt utsikt över sjön Skiren. De njuter verkligen av att den gamla byggnaden revs bort, även om det blev lite kallare i deras hus. Mejeribyggnaden skyddade mot hårda nordanvindar. Men det vackra uppväger det negativa. Rune och Birgit tycker det har blivit ett lyft för hela samhället.
Förr i tiden var mejeriet välskött med en vacker trädgård och massor av blommor. Då var det inga problem för mariedammarna. Men när rivningen kom var det bara skönt. Kommunens totala kostnad för rivningarna i Mariedamm uppgick till 515 00 kronor. Normalt borde fastighetsägaren tagit på sig den kostanden, men som nämnts Owe Sahl hittade aldrig någon ägare. Som tur var för mariedammarna ställde sig kronfogden på deras sida.
Gamla mejeriet i Mariedamm
Vad blir nu kontentan av det jag skrivet? Som jag ser det är att riva gamla hus innan de faller omkull av sig själva. Vidare att man kan skåla i champagne inte bara när det nyår, utan lite när som helst. De lärdomarna har jag tagit till mej av Birgit och Rune som är kloka människor.
PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt
