Halvard Ström var en flitig filmare under många år. Bland anat gjorde han en film om Metty Srisurbijantis, med namnet ”Metty dansar och ler”
Premiär på filmen ”Metty dansar och ler” ägde rum hemma hos Ingrid Hultin inför några få utvald gäster.
Som journalist fick jag vara med om en och annan premiär. Det gällde både revyer och filmer. Många var uppstyltade, men en del också väldigt enkla och trevlig. En premiär som jag minns med både glädje , humor och tekniska problem var filmen ”Metty dansar och ler”. Vännen Halvard som var en flitig filmare hade gjort en film om Metty Srisurbijantis , som under en period drev Café Bandung i Askersund. Indonesinen är glada Mettys hemland.
Premiärvisningen skulle skedde hemma hos Ingrid Hultin som bodde i en lägenhet mitt i stan. Och det var bara en liten utvald skara som var inbjuden till premiären. Och dit hörde jag. Något som jag var väldigt stolt över. Efter lite problem med den nyinköpta videoapparaten började bilderna att rullade på riktigt bra. Halvard kunde det där med att trycka på rätt knappar. Dokumentären var i huvudsak inspelad på Mettys café. Och om hennes arbete där. En del gäster fick tala ut inför kameran. Metty som är duktig på att både sjunga och dansa , fick också visa prov på det.
Faktum är att ”Metty dansar och ler” också gick på export. Metty hade med sig Halvards film när hon besökte sitt hemland en tid efter filmpremiären. Hon vill helt enkelt visa nära och kära vad hon sysslade med i sitt nya land. Cirka 500 personer skulle se filmen när hon kom ”hem”.
För att Mettys släkt skulle få en liten uppfattning om platsen där hon bor, hade Halvard gått runt och filmat i Askersund. Han hade också gjort korta intervjuer med folk. Bland annat med närpolisen, som fick berätta om sitt arbete. Vidare blev jag själv intervjuad. Replikerna var väl inövade ska erkännas. Problemet var bara att Halvard inte höll sig till det uppgjorda manuset. Han ställde helt andra frågor än vad vi hade gjort upp om, så det blev att improvisera. Det hela var dock över på dryga minuten. Det ska mycket till att göra bort sig på så kort tid. ..
Till att börja var det krångel med att få igång filmen hemma hos Ingrid. Videoapparaten var nyinköpt. Men Halvard ordnade det hela.
Halvard köpte sin första videokamera när han fyllde 70. Det gjorde han i akt och mening för att skildra händelser i bygden. Och det gjorde han också i många år. Filmerna måste vara små kulturskatter, var de nu finns. Han tjänade inte en krona på sin filmning. Istället måste det ha kostat honom ett antal kronor.
De närvarande vid filmpremiären hemma i Ingrids trevliga lägenhet, bjöds inte på snittar och cider som brukligt, utan en kaffe med rejält hembakat bröd. Vilken premiär kan skryta med det? Halvards dokumentär avslutades med att Metty sjöng den indonesiska nationalsången. Mycket bättre än så kan det inte bli. Inte ett öga vart torrt efter den vackra sången. Sådana filmpremiärer kunde jag gärna vara med om några fler gånger om det skulle vara så. Tyvärr har vännen Halvard slutat att filma. Han finns på ett boende och orkar inte med att filma längre.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
