Judit Martin i Zinkgruvan var väderobservatör i drygt 30 år. Titeln har nu ändrats till klimatkontrollant. För några år gav hon ut en mycket läsvärd bok om väderobservatörernas vedermödor.
Väderstationen i Zingruvan fanns strax bakom Judit Martins röda fina hus
Elof Zetterberg i Snavlunda var väderobservatör i många år. Bilden är från 1958.
Judit Martin i Zingruvan har haft ett unikt kärleksförhållande i över 30 år. Under många år var mötena regelbundna. Var tredje timme. Judit hade fem väckarklockor på gång för att inte missa sina träffar i den vita byggnaden på gården. Nu har det blivit lite lugnare. Judit nöjer sig numera med nära träffar några gånger om dygnet. Morgon och kväll. Som i alla andra förhållanden har det ibland stormat, det har varit kyligt och besvärligt. Men ljuset och värmen har alltid återvänt. Och då har det tråliga varit som bortblåst.
Judit Martin har varit ansvarig för väderstationen i Zingruvan sedan i början av 80-talet för SMHI:s räkning. Först som väderobservatör. En titel som ändrades till klimatkontrollant, när de flesta av de bemannande stationerna lades ner under 1990-talet. Hennes sista ”riktiga” arbetsår var 1995. 2005 kom hon ut med en bok om väderobservatörernas vedermödor. Det var ett unikt dokument. Judit reste land och rike runt med sin lilla skrotbil och intervjuade gamla kollegor. Bilen köpte hon för 500 kronor på en skrot. Enligt henne själv ett av hennes bästa köp.
När väderboken skulle komma ut var jag uppe i Zinkgruvan och hälsade på Judit. Hon bodde i ett litet rött hus strax intill vägen. Rena idyllen skyulle man kunna säga. Hon berättade då för mej att hon haft en kärleksaffär med väderobservatörsyrket sedan i mitten på 70-talet, då hon började som avlösare på den västerbottniska stationen Bjuröklubb.
”Det var ett jobb som passade min läggning perfekt. Jag njöt av att gå ut var tredje timme och titta upp mot himlen och ut över havet samtidigt som jag kände vinden och vädret i ansiktet”, berättade Judit för mej.
Under sin bokresa for hon över hela Sverige, allt från Naimakka i norr till Falsterbo i söder. Problemet var att få intrevjuboken utgiven. SMHI betalade resor och film, men sedan fick det var nog.. Men det skulle ändra sig. Någon föreslog henne att sända en kopia på manuset till professor Henning Rodhe vid Stockholms universitet. Det i sin tur ledde till han kontaktade folk på SMHI, som såg till att manuset blev tryckt.
Judit har inte tjänat en krona på boken. Enligt de regler som finns vid SMHI är det självkostandspris som gäller. Bland de mera kända observatörerna i Judits bok är före politikern Birger Schlaug och skrinnaren Jane Junell. Och så Judit Martin i Zinkgruvan förstås. Elof Zetterberg i Snavlunda är en annan känd väderobservatör lokalt. Han höll på länge med sina observationer, men har på senare år helt ägnat sig åt arbetet i Snavlunda hembygdsförening. Där har han gjort en jätteinsats med byggnader och mycket annat.
Jag har fått en kommentar om att Roger Ivarsson tagit över Elof Zetterbergs väderobservatörsroll i Snavlunda. Den bild på Roger som jag hade var när posten skulle gå högvakt vid slottet för ett antal år sedan. Men den får duga. Från vänster Hans Gunnarsson, Leif Larsson, Roger Ivarsson, B Å Bengtsson och Gunnar Åhsberg. Och vad gör det att inte alla knappar är knäppta.
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
