”Elsa kafé” var ett populärt ställe i Hammar. Många bilburna stannade för en kopp kafe vid Sennaborg. Efter filmvisningen på onsdagskvällarna var det fullsatt. Men så fanns där också en jukebox.

Stik ”Bagarn” Karlsson var biokung i Sydnärke under många år. Här utanför mamma Elsas kafé. Löpsedlarna är från de sista året som Elsa höll öppet.

Landsfiskalen i Askersund, David Wictorius Swidén gav Elsa Karlsson rättigheter att driva kafé i Sänna 1937. Men det fick bara säljas alkoholfria drycker.

Ett biobesök i ordenshuset Intaget i Sänna och en fika på ”Elsas kafé” strax intill hörde liksom ihop en gång i tiden. Och det var inte så underligt. Stig ”Bagarn” Karlsson, var biokung i Hammar och i hela Sydnärke, medan hans mamma Elsa drev kaférörelsen från 1937 ända fram till 1986. Det var ett nära samarbete om man säger så.

Bioepoken i Sänna och kaférörelsen är dock ett minne blott. Moderna tider har tagit över. Förmodligen skulle ingen i dag sätta sig på en biograf med två avdelningar. Det var ett måste på den tiden för att skifta filmrullar. Men då var det ingen som tänkte på sådana bagateller. Alla var nöjda med att få se en film. Och ta en kopp kaffe på ”Elsas kafé” .

Riksvägens tillkomst på 70-talet tog knäcken på Elsa och hennes kafé. Bilisterna körde inte längre in i Sänna. Biografverksamheten hade redan börjat krackelera, även om Stig kämpade i det längsta. Frågan är om inte det varit gångbart med ett sådant kafé dag? Folk vill i dag besöka det lite annorlunda och uppleva nostalgins vingslag . Men det kanske bara är jag som tänker så? Huset där ”Elsas kafé” var inrymt står kvar. Det används i dag som en familjebostad.

1937 fick kaféet i Sänna, Hammar, rättigheter av landsfiskal David Wictorinus Swidén i Askersund. Rättigheter att ” sälja alkoholfria drycker och därmed jämförliga drycker”. Tillståndet kostade 2:50. Dessa drycker höll kaférörelsen igång ända till det bittra slutet. När Elsa Karlsson började med sin kaférörelse fanns den inne i villan. Senare flyttades ut till en tillbyggnad av huset. Under en period längre tillbaka fanns det ett bageri i källaren. Det var inte så underlig sedan att Stig fick smeknamnet ”Bagarn”.

Varken Stig eller Elsa finns kvar i livet längre. Stig har berättat att det kördes bröd från källarbageriet till saluhallar både i Zinkgruvan och Åmmeberg på 20-talet. Stig pappa var åkare och körde brödet ibland. När det var film i ordenshuset kom biobesökarna också till ”Elsa kafé” för att dricka kaffe eller ta sig en korv med bröd. Det här var före pommes fritens intåg i korvbarerna. Det fanns också en jukebox och en ”bandit” att spela på om det skulle vara så. ”Elsas kafé” var en verklig samlingsplats på den tiden för hela Sörbygden. Och ibland kom det också folk ända från Askersund. Ibland i bil, men ofta på mopeder.

Minns att Elsa var lite speciell när det gällde servicen till gästerna. Det gick inte att köpa både Aftonbladet och Expressen. Man fick nöja sig med en tidning. Det var på den tiden kvällstidningar var kvällstidningar. Elsa menade att tidningarna skulle räcka till alla. Ibland sparade hon vissa pålägg på smörgåsarna. Men hon erkände också varför. Det skulle också räcka till sonens matsäck dagen därpå. Men ingen tog illa upp för det. Det var bara så.

Stig visade film på onsdagarna i Sänna. Sedan turnerade han runt med sin filmapparat på en släpkärra i Sydnärke och visade film på mindre platser. Vid sidan av sitt arbete vid Hammars bryggeri, var det filmen som gällde för Stig. På senare år drev han biografen i Vretstorp.

I dag är det Folkets husföreningarna i Askersund och Åmmeberg som kämpar på i motvinden för att hålla igång bioverksamheten i Sydnärke. Men det är ingen lätt uppgift. Många hyr filmer eller väljer att tittat på film i de olika TV-kanalerna. Personligen tycker jag det är en lite trist utveckling. Film ska ses i en riktigt biolokal ihop med andra människor är min bestämda uppfattning.

Jag och mina kompisar missade sällan en film på AHF-biografen i Askersund när det begav sig. De fyra första bänkraderna var billigare att sitta på. Där var hela gänget självskrivna. Själv försökte jag alltid att få plats nummer 54, längst ut till vänster på fjärde raden. För det var numrerat även i Askersund på den tiden. Ibland hade vi inte pengar, men som tur var fanns det en i gänget som bodde på övervåningen i biolokalen. Från halldörren till den lägenheten fanns också en dörr in till biografläktaren. Jag påstår inte att vi gick in den vägen, men det hade varit fullt möjligt….. Hur som helst gick det i alla falla att titta in genom nyckelhålet och så kunde vi höra ljudet från filmen.

PS! Kommentera gärna. Det finns säkert många som har minnen från ”Elsas kafé” och från Intaget.