Lotta Engberg vid ett framträdande i Laxå på 90-talet. Hon var då programledare för ”Småstjärnorna”. Men hon medverkade inte på mässan i Askersund ihop med mej som affischerna ropade ut under några timmar.
Sångerskan och programledaren Lotta Engberg, har kommit riktigt i ropet det senaste året. Stora delar av svenska folket har tagit Lotta till sitt hjärta inte minst genom Bingolotto och Allsång på Liseberg. Hennes pigga sätt och klitterglada ögon har fått folk att falla som käglor. Det är inte många artister som har hennes glitter i ögonen när de sjunger och pratar. Inga andra för den heller. Och det gör inte saken sämre att hon bott nästgårds i Laxå under ett antal år.
För tio år sedan när Henrik Olofsson på Utvecklingscentrum i Askersund ordnade sin första stora företagsmässa i Närlundahalllen, fanns det stora affischtavlor uppsatta i hallen som förkunnade att jag och Lotta Engberg skulle finnas i Nerikes-Allehandas utställningsmonter. Lotta var förstås det stora dragplåstret utan att veta om det. Förmodligen har hon inte fått reda på det ännu tio år senare. Men jag kom att tänka på den udda händelsen när jag ser henne i annonser och på TV . Och det var absolut inte Henriks fel.
Så här såg det ut i tidningen lördagen den 2 oktober 1999.
Bakgrunden till det hela var att NA skulle medverka på mässan. Det var jag och dåvarande jobbarkompisen Lotta Ekberg som skulle finnas i montern under mässdagarna. Tillverkaren av skylten gick förmodligen dagligen och tänkte på Lotta Engberg. Och så blev det som det blev. Felet upptäckte jag när jag titta in i mässlokalen dagen före det offentliga öppnandet av mässan. En del som plockade upp i mässlokalen hade förmodligen sett de stora skyltarna. Och säkert blivit glatt överraskade. Sångunderhållning på mässan. Felet rättades snabbt till och när det var dags för invigning stod det Lotta Ekberg på skyltarna som det skulle vara.
Vet inte vad Lotta Engberg tänker när hon nu får reda på vad som hände i Askersund för tio år sedan. Att ha kampera ihop med mej på skyltar för en mässa som hon inte ens skulle vara med på. Jag känner henne inte personligt, och hon vet säkert inte vem jag är, men däremot har jag fotograferat henne många gånger för tidningens räkning. Och det har aldrig varit några problem. Minns att jag för länge sedan plåtade henne , pappa Lennart och barnen inför ett framträdande i Ramundegården i Laxå.
Anledningen till att jag just nämner Ramundegården i Laxå beror på en mycket lustig händelse som jag inte vill undanhålla bloggläsarna. En mexikansk trubadur skulle underhålla i lokalen. Det var i det närmaste fullsatt. Jag åkte dit för tidningens räkning. När jag stannade NA-bilen för att kliva ur kom det ett antal personer ur arrangörsstaben rusande mot mej jätteglada med andan i halsen. Själv blev jag både överraskad och glad. Jag har som journalist varken förr eller senare fått ett sådant mottagande. ”Äntligen kommer du, vi har väntat i en halvtimma. Du kan börja spela och sjunga direkt” förklarade en i mottagningskommittén. När jag förklarade att jag kom för tidningens räkning byttes glädjen i stor besvikelse. De var säkra på att jag var trubaduren. Kan upplysa om att jag var betydligt mörkare i skägg och hår än vad jag är i dag.
Vad jag minns i dag dök aldrig trubaduren upp i Laxå. Hur som helst blev det i alla fall fest för något gott ändamål. Och det kanske inte var någon bra trubadur. I alla fall ingen med glittrande ögon….
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt
