Artikel i Askersunds-Tidning 1947

Tiden med barnhem i Sverige är förbi. Och tur är det. Barnhemmen var ett nödvändigt ont på den tiden skulle jag tro. Barnen hade inte det minsta att säga till om, utan det var bara att acceptera vilket de ville eller inte. Hade barnen tur kom de hem till sina föräldrar igen. Om inte kom fosterhemsföräldrar till hemmen för att välja ut något ”trevligt” barn. Det var lite auktion över det hela.

En del hamnade i mycket bra hem som verkligen längtade efter ett barn. Dessvärre fanns hem som hämtade barn bara för pengarnas skull och inte hade den minsta känsla för barnet. Många barn for mycket illa. Det är helt klart. Lyssnade på Sommar på radio där skådespelaren Morgan Alving berättade om sin barndom och alla upplevelser vid barnhem och om alla elaka fosterföräldrar. Till slut hamnade han hos en familj som verkligen ställde upp. Och det blev också en lycklig vändpunkt för honom.

Morgan Alving berättade att hans liv fram till för några år sedan bara handlade om att ta revansch för sin trassliga uppväxt och kampen mor alla elaka vuxna som han träffat. Men att ständigt vara ute efter revansch blir man ingen bra människa av. Det blev allt klarare för Morgan. Annars är det lätt at bli bitter och elak. Och det vill ingen vara. Har själv alltid sagt att man föds i den familj man gör och sedan får man göra det bästa av det. Ibland är inte förutsättningarna de bästa, men man kan inte gå och tänka på det i hela sitt liv. Då blir man olycklig.

I Åmmeberg fanns ett barnhem. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Men så mycket vet jag att barn vill vara med sina föräldrar om det går. Även om det kan vara trassligt. Hur barnhemmet i Åmmeberg fungerade vet jag inte. Har heller inga uppgifter när det stängdes. Men det kanske finns någon läsare av bloggen som kan berätta mer. Har bara läst om att barnavårdsinspektriser och andra ofta anmärkte på barnhemmet som låg i tegelbyggnaden strax bakom affären i Åmmeberg. Klagomålen handlade för det mesta om att lokalerna inte var nog moderna för verksamheten.

Hittade en artikel från 1947 då barnhemmet i Åmmeberg firade sitt 25-årsjubileum , och där fanns det lite fakta om varför barnen hamnade på barnhemmet i Åmmeberg. Har ibland funderat över varför. Åmmebergs sjukstuga-där barnhemmet inrymdes – byggdes redan på 1880-talet. Där fanns en stor övervåning som bara användes sporadiskt för epidemivård. På förslag av en provinsialläkare Hagstrand öppnade landstinget ett barnhem för friska barn från tuberkulösa hem. På 20-talet i fattig-Sverige för bostadsförhållande under all kritik. Många får illa och drabbades av TBC just på grund av undermåliga bostäder.

De första barnen kom till barnhemmet i Åmmeberg i juli 1922. Fram till jubileet 1947 hade 426 barn vårdats vid hemmet. Under ett år var det inte mindre än 186 barn på hemmet. Stället var opraktiskt och svårarbetat. Ledning för dricksvatten drogs in så sent som i mitten på 40-talet. Vatten fick hämtas från sjön. Det saknades också toaletter inne i byggnaden fram till mitten av 40-talet.

De flesta barnen kom från hem där någon i familjen hade tbc och därför inte kunde behålla barnen hemma. Många andra kom till Åmmeberg genom tragiska omständigheter. Ofta kom barn till ogifta mödrar, som inte hade möjlighet att behålla dem. Enligt referatet jag läst ”fanns det en tragedi bakom vartenda litet ansikte i hemmet”. I mitten på 40-talet blev arbetet vid barnhemmet mycket betungande eftersom antalet spädbarn ökade kraftigt i förhållande till äldre barn. Många som kom till barnhemmet Åmmeberg var mycket klena och svaga. Vid jubileet 1947 fanns det 21 barn inskrivna från 9 år ned till 2 månader. En av de äldre barnen hade varit där hela sitt liv. Alltså i 9 år.

Kanske någon kan ´berätta mer om barnhemmet i Åmmeberg?

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt