Jan Mårtensson deckare ”Karons färja” börjar med ett citat från en artikel i tidningen där jag skrev om kobingo. Boken kom ut i mitten på 90-talet.
Många drömmer om att få ge ut en bok och kanske bli berömda. En del kanske nöjer sig med att ”bara” bli berömda med en bok lokalt. Hos många journalister är bokdrömmen extra stark. Det kan vara roligt att skriva något som inte bara går till tidningsinsamlingen efter några dagar. Någon som blir bestående och kanske kan hamna i en bokhylla eller något liknande. Eller åtminstone bli läst och sparad några år.
Som journalist vet jag att folk sparar artiklar som jag skrivit. De har klippt ut och klistrar in i böcker. Men då har det varit om vissa ämnen. Några som jag besökt under mina många år inom tidningsvärden har också sparat på dödsannonser i klippböcker. Tyckte det var lite märkligt. Senare har jag förstått att det inte är helt ovanligt. Men någon bok att sätta in i bokhyllan har det aldrig blivit för min del. Visserligen har jag gjort några jubileumsböcker genom åren men det är inte riktigt samma sak. När jag jobbade på tidningen och när jag skulle sluta var det några som undrade om det ändå inte skulle bli en bok. Men jag har alltid funderat över vem som ska läsa en sådan.. Men visst kunde det vara trevligt. Åtminstone för mej. Men det kostar pengar….
Faktum är dock att jag ändå medverkat i en känd författares bok, Jan Mårtensson deckare ”Karons färja”, men bara indirekt. Jo, han vet om det. Träffade honom på ”Lerbäcksmarken” vid ett tillfälle när han satt och signerade sina böcker. Boken börjar faktiskt med ett citat från artikel som jag skrev i tidningen. Det var inge stort litterärt reportage det handlade om, utan om något så trivialt som kobingo.
Det hade arrangeras kobingo i Askersund. Om något mot förmodan inte vet vad det hela går ut, så gäller det en smula förnedring av en ko. Man rutar upp ett stort fält, och märker upp rutorna med siffror. Sedan får publiken spela på ett nummer. Lycklig vinnare bli den som får koblajan i sin ruta. Det är tillåtet att locka på kon, men absolut förbjudet att skrämma den. Minns också att det var viktig med vilken ko som fick äran att vandra runt på den numrerade gräsplanen. Kon var tvungen att vara bra i magen, annars skulle det inte bli någon bra tävling. Risken var annars att kon skulle springa runt och drälla lite var stans och då skulle det bli omöjligt att utse en vinnare.
Problemet när jag skulle skriva reportaget var att kon vägrade göra sina behov inför den stora publiken. Och vem skulle inte vägra göra det? Kon vandrade runt någon timme och sedan fick det hela avbrytas. Rubrik på min artikel var ”Kobingon sket sig”. Och så börjar också boken. Se nedan:
I mitten på 90-talet var kobingo lite i ropet. I Askersund satsade Nora Hunnas Dragkampsklubb och Idrottsklubb (NHDKOIK) på kobingo för att få in lite pengar till verksamheten. Vet inte om föreningen finns kvar? När det första försöket med kobingo skulle göras i Norra Hunna 1993 gick det också lite snett. Koblajan hamnade nämligen i en ruta som ingen hade köpt. Därför blev det också dubbel vinst vid andra tillfället.
Manskörens nuvarande ledare Lennart Bernström var lite PR-man för Norra Hunnas Dragkampsklubb en gång i tiden. Han var med och ordnade kobingo i klubbens regi på 90-talet.
Det har inte varit kobingo i Askersund på ett antal år. Och tur är det kanske, även om det gav mej en bokinledning hos en känd författare. Men jag tycker för den saken skull inte är särskilt juste att låta varken människor eller djur schavottera på det där sättet. Några ställer sig säkert frågan vad jag hade där att göra om jag tyckte så synd om kon. Men tidningsvärlden handlar om nyheter och ovanliga händelser. Som kobingo. Och då är det bra att ställa upp.
PS! Kommentera gärna och läsa gärna de kommunala nyheterna på hemsidan.
