Oves Blogg

Askersunds bibliotek får
nyinstiftat pris

På
bilden: Peter Alsbjer, Regionbiblioteket i Örebro län, Jenny Samuelsson, barn-
och ungdomsbibliotekarie, Askersunds kommun, Annika Restadh, enhetschef kultur
och aktivitet, Askersunds kommun.Bild: Lotta Bergsten

Askersunds
bibliotek har tilldelats Alfred-priset för årets biblioteksbedrift i Örebro
län. Priset delas ut av Regionbiblioteket i Örebro län och personal från
Askersunds bibliotek fick ta emot det den 9 december (Nobelafton) i Karlskoga.

Priset
för årets biblioteksbedrift är nytt för i år och Askersunds bibliotek får
priset för arbetet med att gå från det gamla biblioteket till ett nytt modernt
bibliotek – från planering till packning och uppackning.

–
Vi har seglat på moln efter invigningen, när Björn Ranelid utnämnde Askersunds
bibliotek till Sveriges vackraste. Våra politiker har fått så mycket positiva
tillrop för sitt mod att satsa på kulturen i Askersund, så det här priset är
bibliotekspersonalens pris för allt slit och arbete som det innebär att flytta
ett helt bibliotek, säger Annika Restadh, enhetschef kultur och aktivitet i
Askersunds kommun.

Priset
består av en statyett i trä med namnet Alfred gjord av Ivan Holy, träsnidare
bosatt i Lindesbergs kommun. I juryn för priset sitter Peter Alsbjer och Sylvia
Blomberg, Regionbiblioteket i Örebro län samt Maria Lobell, Karlskoga
bibliotek.

Det råder vattenbrist
i Örebro. Uppmaningen är att ta det lugnt med vatten och tänka sig för hur man
använder vattnet. Även i Alsen (vik av Vättern) har vattenståndet minskat
kraftig. Var en sväng till Borgmästareholmen i Askersund där det syns tydligt.
Om inte annat för att det dykt massor av flaskor som folk slängt i sjön. Och en
massa annat skräp.Måsar på hal is

Ibland när limpskivan till frukost blivit torr och tråkig brukar
jag går ner till Strandparken i Askersund och överlåta den till änderna. Värdelös
information tycker nog en del, men jag kommer till pudelns kärna om en stund.
Det har nämligen inte alltid varit så lätt för änderna i Alsen.
Stadsfullmäktige tillsatte till och med en ”andkommitté” bestående av viktiga
män i staden, Sundström och Rudebeck, när det var som värst. Det här var i början på 40-talet. Man kan utan
att överdriva säga att det rådde andkris i Alsen på den tiden.

Sundström och Rudebeck skrev till Svenska
Jägarförbundet om det fanns möjlighet att kunna få ett antal tamänder att
placera i Alsensundet. Förbundet
meddelade att de skulle fånga in 1000 änder och fördela dessa ut i landet.
Askersund fick då löfte om att få ett antal änder. Politikerna i fullmäktige
var mycket nöjda med åtgärden. Det blev beslut om 250 kronor till skyddsrum och
flottar för häckning, samt 150 kronor till foder. Pengarna skulle hämtas
nöjesskattefonden. Disponent Nilsson på bryggeriet lovade också att bekosta
några hus till fåglarna. Många var engagerade.

Änderna övervakades av askersundarna. Här är det ”Långe-Tage”, Volmar Lundkvist och Josua Larsson, som ser till att de får mat. En 40-talsbild från Leif Linus arkiv.

Änderna blev askersundarnas små gunstlingar som
bevakades noga. Inget fick hända. Så kom då de första kullarna. En kull på sju
ungar och en på åtta. I tidningen uppmanades folk att gå till Sundsbron och
kolla. Sundström och Rudebäck var med och släppte i 30 änder, men efter en kort
tid saknades det nio stycken. Folk var
mycket upprörda. Vad hade hänt?

Lösningen på andproblemet kom snabbt. Sent en
lördagskväll såg en person en utter som styrde kurs rakt på änder som satt samlade på
ett isflak. ”Han skrämde givetvis bort den blodtörstiga besten”, kunde man läsa
i tidningen. Alla var rädda för att uttern skulle återvänd till änderna. Tidningen
konstaterade med skärpa att det borde vara lättare att få tillstånd att skjuta
uttrar i Alsen än tidigare. Allt för
ändernas överlevnad.

Annons från Askersunds-tidning 1941.

Det ligger nu på pensionärer och barn och mata änder
brukar man säga. Och på kommunen. Mellangeneration har nog inte tid. Så fort
man visar en plastpåse med bröd i Strandparken blir det rena andinvasionen. En torr limpsmörgås räcker inte långt. Massor av måsar och kajor brukar också passa på för att få en
godbit. För mej är det en gåta att det har varit brist på änder i Alsen. Det
kan alla som går där i dag konstatera. Sundström och Rudebeck skrockar säkert i
sin himmel när det ser ändernas
utvecklingen i Alsen.

Julkappsjakten är i full gång. För några har den
säkert pågått sedan i somras. Möter ibland någon som säger att det är skönt att
ha det gjort. Undrar om man ska köpa julklappar när det blir en plåga? Alternativet
är presentkort även om det inte blir några roliga paket.

Klart att man inte behöver vänta till sista minuten
som revystjärnan Povel Ramel och hans bror alltid gjorde. Povel har berättat
att de hade en tradition om hur julklappsköpen skulle gå till. De skulle ske på
julafton, men först efter ett besök på en krog med mat och dryck. Ibland kunde
det senare fördröja inköpen. Vid ett tillfälle var de klara med krogbesöket
bara några minuter innan affärerna stängde. De betydde att de fick ta första
bästa butik. Vid ett tillfälle blev det en djuraffär där årets julklappar
inhandlades. Goda råd var dyra. Alla måste ha sina klappar. Fastern förärades
med fyra kinesiska dvärgvaktlar . Men hon blev inte rikligt nöjd. Fastern menade att de bara irrade runt av och
an.

Till hjärtevännen Lisa köpte Povel en ”resignerad
silkesapa” i en jättelik bur. För halva priset. Precis som det brukar låta vid nästan
alla julklappsutdelningar så förklarade hjärtevännen att en apa var precis vad
hon hade önskat. En god vän fick ett generöst presentkort på kattsand. Den vänskapen
upphörde sedan för en tid berättade Povel. Kan nämna att jag är med i Povel
Ramel-sällskapet. Ett mycket trevligt sällskap.

Själv satsar jag på säkra kort som böcker när det gäller
julklappar. Minns inte särskilt mycket från min barndoms jular mer än att jag
ibland fick just en bok. Ofta en bok av någon idrottsstjärna som hade skrivit
sina memoarer. En gång fick jag också ett par skridsko,”helrör”. En klapp som
jag levde länge på. Uppväxt som jag är några meter från Gårdsjön. Det var bara
att gå rakt ut på sjön från frukostbordet, för att sedan åka skridskor så länge
orken räckte. Minns att jag aldrig tog av skridskorna mellan måltiderna. På den
tiden fanns det träskydd till skridskorna som var lätta att gå med. Någon har
sagt till mej att den som läser memoarer inte har något eget liv och istället
lever genom andra. Håller inte med om det. Tycker att jag haft ett eget liv.
Får skylla mitt memoarläsande på intresse för olika människor. Att jag inte har
något minne från barndomsjularna är kanske ett fall för en psykolog. Andra kan
berätta ingående om sina jular. Men det här är inget som plågat mej. Det har
kommit nya jular varje år.