Oves Blogg

Det går att fira Alla hjärtans dag på olika sätt. En
del väljer tårta, andra med lite blommor, champagne och några med en trisslott.
Ett alternativ kan vara grillade hamburgare som vid bowlinghallen i Askersund.
Där hade ansvariga valt att bjuda alla på bygget just på grillade hamburgare.
Kökschefen Johan Bäckström hade fullt upp. Byggjobbare kräver redig och bra
mat. Som hamburgare.

I början på april öppnas verksamhet i gamla
verkstadslokalerna. Bygget rullar annars på som planerats. Plasten runt
lokalerna har plockats bort och nu ser man den gula putsen. En färg som flyter
väl in i området, Om någon vecka är de tio bowlingbanorna på plats.

Kökschef Johan Bäckström och Teresia Rasmussen, drift-och restaurangchef. Teresia har arbetet ett antal år inom O`Learys.

Marknadsföringen är också i full gång. Många
väntar på att få rulla igång kloten i bowlinghallen. Bowling är något helt nytt
i Askersund så spänningen hur det ska bli är stort. Askersundarna åker till andra plaster i länet
för att spela bowling i dag. Männen bakom satsningen Ulf Tångring och Mats
Carlsson hoppas kunna vända på den trenden. I lokalerna finns också en restaurang
och konferenslokaler.

Ulf Tångring (t.v) började redan som mycket ung att få kontakt med kända personer. Det har han haft nytta av genom åren. Här med boxaren Floyd Patterson och kompisen Stellan Håkansson. Den senare är nu arbetsledare vid hallbygget i Askersund.

Bloggen skriver jag den här
gången för att hedra minnet av vännen och konstnären Agneta Swidèn- Sagersta.
Hon avled för någon vecka sedan i en ålder av 88 år. Jag har gjort många
reportage genom åren om Agneta och hennes konst. På så sätt lärde vi känna varandra
lite mera på ett personligt plan också. Jag väljer att publicera delar av ett reportage
om en kuliss i Åmmebergs Folkets hus. Den handlar om Agnetas mångsidighet som konstnär. Ett
lite udda minne.

”Under årens lopp är det
många som beundrat kulisserna på scenen i Åmmebergs Folkets hus. Det är ett
vackert sommarlandskap, med björkar i grönska och en sommaräng i full prakt.
Kvinnan bakom verket är konstnär Agneta Swidén, Sagersta. De flesta i Askersund
kände henne och hennes konst. Men det är inte många som känner till att hon
skapat kulisserna i Åmmeberg.

Kulisserna i Folkets hus var
osignerade åtminstone fram till i början av 1990-talet, då Agneta fans på plats
i Åmmeberg för att snygga upp sommarlandskapet på scenen. Då hade kulisserna
hängt uppe i drygt 40 år. Agneta målade landskapet 1948.

”Jag var då 22 år. Pengarna
för jobbet, 400 kronor, använde jag till en Englandsresa. Samtidigt med arbetet
till Folkets hus i Åmmeberg, gjorde jag kulisser till hantverkarnas samlingssal
i Askersund (nuvarande Folkets hus). Det arbetet fick jag 700 kronor för, men
det var också lite större. Jag levde ett halvår i England för pengarna”
berättade Agneta vid ett besök på Humlelyckan i Sagersta.

”Dåvarande ordföranden i
Askersunds hantverksförening, fiskhandlare Arvidsson, ville ha några kor målade
på kulisserna som föreningen beställt. Jag vägrade måla kor. De hade inte
passat in i landskapsbilden. Kulisserna skulle vara ett svenskt sommarlandskap
som skulle passa till olika teaterföreställningar. Hur hade det sett ut om jag målat
in några kor”, undrar Agneta.

År 1948 arbetade Agneta på en
firma i Stockholm, som tillverkade teaterdekor och kulisser till
folkparksscener. Firman gick i konkurs, så Agneta bestämde sig för att flytta
hem till Askersund. När hon kom hem kontaktade dåvarande ordföranden i Åmmbergs
Folkets hus, Helge Sjölund, för arbetet i samlingslokalen. Fiskhandlare
Arvidsson fick nys om beställningen och bad
Agneta göra något liknande till hantverkslokalen i Askersund. Kan väl i
sammanhanget också nämna att Helge Sjölund är pappa till Bengt Sjölund, som är
en mycket aktiv man i Lerbäcks hembygdsförening.

”Jag fick låna gamla
gymnastiksalen uppe vid Sofia Magdalena kyrka som ateljé. Rektor Anton Frendel gav mej lov. Det
behövdes stora utrymmen för att måla kulisser. Jag fick spänna upp bomullsväven
på golvet och sedan måla”, berättade Agneta för mej.

Efter kulisserna i Åmmeberg var
det slut med sådant arbete för Agneta. Hon övergick då helt till sitt ”riktiga”
konstnärskap. Jag var med och gjorde ett reportage när Agneta kom tillbaka till
Åmmebergs Folkets hus i början på 1990-talet för att snygga upp sina målningar
från 1948. Minns att hon var mycket glad över att kulisserna var sparade. Lite
bedrövad var hon också över att hennes kulisser till samlingslokalen i
Askersund var kastade”.

Från Sagersta
Från Sagersta
Hembygdsgården Askersund
Lusthuset i Hembygdsgården. Agneta har dekorerat huset invändigt.

I Askersunds rådhus hänger
tavlor av Agneta, bland annat en målning från en marknadsdag i Askersund.
Hennes målningar var alltid mycket detaljrika. På hennes konstverk upptäcker
man nya saker hela tiden. Om jag inte tar fel hänger marknadstavlan i
kommunalrådet Erikssons rum. Agneta var också mycket engagerad i
hembygdsföreningens arbete. Bland annat dekorerade hon Lusthuset i
Hembygdsgården invändigt.

Som ett prydligt litet
dockhus låg ”Tant-Lisa” Jonssons hus
utmed Stora Bergsgatan. Låga fönster blinkade vänligt uti eftermiddagsljuset.
Smått antika rullgardiner fanns i fönstren. De var mönstrade med torn och
borgar, gröna blad och höga fjäll. I täppan bakom huset tronade ett högt och ärevördigt
päronträd. Grovt och knotigt med 100 år på nacken. När dess krona stod i blomning i
vårljuset, syntes den på
håll i Askersund. Över gatans alla ljus. Ofta under päronträdet hördes klirret
av spröda kaffekoppar och doften av sockerkaka. Så beskrev Askersundsskalden
Levi Karlsson ”den blyge” stadens verkliga idyll under stora delar av
1900-talet.

Bild:Bäckström

I dag är idyllen , Stora
Bergsgatan 27 b, borta på när som på gårdsporten. Men frågan är om den inte hamnat upp och ned? Större
delen av tomten fylld med hyreshus. Men rivningen av ”Tant-Lisas” hus skedde
under starka protester. Kulturnämnden
och Föreningen Bevara Gamla Askersund (som i dag heter Föreningen Gamla
Askersund) protesterade så länge det var möjligt. Men utan resultat. Till och
med byggnadschefen Åke Lindh tyckte det var självklart att kommunen skulle utnyttja
sin förköpsrätt, för att rädda huset och trädgårdsidyllen. Lindh ansåg också
att det skulle var ett sätt att också rädda byggrätten till kommunen. Men inte
hans ord hjälpte. Och han var ändå byggnadschef och ett tungt namn i kommunen.
Men politikerna ville annorlunda. Enligt stadsplanen fanns den en byggrätt på
tomten. Och det utnyttjade byggherren Sundsbrons Fastighets AB i Örebro, till
fullo. Han var ute efter att bygga lägenheter i ett attraktivt läge. Fastighetsbolaget köpte tomten med ”Tant-Lisas” hus för 850 000 kronor
i slutet på 80-talet. Senare fick Askersundsbostäder AB ta över husen.

Föreningen Bevara Gamla
Askersund gjorde ett sista tappert försök att rädda huset, med ett förslag om
en flytt upp till Norra Bergen om det nu nödvändigtvis måste rivas. Till slut
tvingades föreningen ge upp. Byggherren gjorde inte något lagligt fel. Men
många askersundare tyckte att det måste vara något fel på stadsplanen som tillät ett bygge på
tomten. Och rivning av huset.

”Tant-Lisa” avled 1988. Hon
hade fått ärva huset av telegrafkommissarie Hanna Ljungkvist för lång och
trogen tjänst som hembiträde. Hon kom till huset 1939. Under många år jobbade
jag i huset mitt emot ”Tant-Lisas” hus och vackra trädgård. Det var en fröjd
att följa att årstiderna genom den lilla fina idyllen på andra sidan
gatan. Blomsterprakten var stor, från första
vårblomman till de sena höstastrarna. Många kastade avundsjuka blickar in i
trädgården, där Lisa nästan jämt putsade
och fejade. Ogräset hade inte chans att rota sig. Ofta talde vi med varandra.
Om både väder och vind och livet i största allmänhet.

”Jag har alltid tyckt att
trädgårdsarbetet varit roligt. Så länge jag orkar kommer jag att hålla på”,
förklarade Lisa många gånger för mej.

Och det löftet höll hon.

Fram till i början av
80-talet var det träplank runt ”Tant-Lisas” trädgård. Planket plockades bort
och istället planterades en häck. Till glädje för alla askersundare som hade
vägarna förbi huset dagligen.

”Insynen blev en annan, men
vad gör det. Det är trevligt när folk stannar och pratar en stund. Och det
händer ofta när jag håller på i trädgården” , upplyste Lisa , för mej.

Lisas trogne vän och fasta
sällskap var hunden Andy. Det hände ofta att Andy väckte folk ur deras
dagdrömmar när de gick förbi på gatan. Andys skarpa skall fick många att
ouppmärksamma att hålla sig för hjärttrakten.

”Vi har nästan alltid haft
hund i huset. Jag fick Andy för några år sedan av en familj. Visst skäller han
ibland, men hundar är ett trevligt sällskap”, tyckte Lisa.

Jag kan förstå att man inte
kan bevara alla gamla hus, men med ”Tant-Lisas” var det något särskilt. Om inte
annat vittnade alla protester om det i samband med rivningen. Dagens hyreshus i alla ära, men det går inta
att tala om det på samma dag som ”Tant-Lisas” hus och trädgård, även om jag gör
ett undantag i den här bloggen.

OBS! Bloggen finns också på na.se under Askersundsbloggen med några flera bilder. Gå gärna dit och kolla.

Erbjud alla över 65 år i Askersund gratis halkskydd
att sätta på skorna. Det föreslår en askersundare i ett medborgarförslag till
kommunen. Medborgaren vill också gå ett steg vidare om det skulle vara så. Han
vill också att kommunen ställer med byxor som har vadderade höfter, allt för
att förhindra lårbensbrott. Även byxorna ska vara gratis.

Kommunen har ännu inte sagt sitt om förslaget.
Alternativet skulle i så fall vara att grusa och skotta ordentligt så det inte
inträffar några olyckor. Men kanske byxor och halkskydd blir billigare, för det
brukar till slut handla om ekonomi.

Mi sentas min tre bone en
Åmmeberg! Fritt översatt från esperanto; trivs du bra i Åmmeberg. Torsten
Iredvall var helt säker på i sin ungdom att esperanto skulle bli ett gemensamt
internationellt språk. Men sedan kom kriget och ”herrar” som Stalin och Hitler,
ställde till det. De tolererade inte några andra språk än sina egna. Tyvärr
drabbades och esperanto av deras banbulla. Till Torstens stora sorg.

Torsten bodde och hade sitt
jobb som ladugårdsförman i Åmmberg. Han var också mycket facklig aktiv och ledare
för den lokala lantarbetaravdelningen.
Han stora intresse vid sidan av den fackliga kampen var språk. Och då särskilt
esperanto. Redan som 14-åring hade han börjat läsa det internationella språket.
På 30-talet dominerades ABF:s språkcirklar av esperanto. Trots motgångarna gav
aldrig Torsten upp hoppet om esperanto som världsspråk. Fram till sin död
kämpade han för sin ungdomsförälskelse – esperanton.

”Visst har språket sina
brister, men jag är övertygad om att man kommer att lösa de problemen”, förklarade han för mej en gång
med yviga gester och en snabbhet i tungan, som skulle ha fått många snabbpratare på radion at
bli gröna av avund.

Torsten deltog i
internationella esperantokongresser.
Bland annat i Paris. Fram till sin död plöjde han igenom de flesta
esperantotidskrifter som kom ut. Resor och språk var hans stora intresse. Hemma
i det lilla röda huset vid Skalltorpsvägen i Åmmeberg hade han en
imponerande bok-och tidskriftssamling på
olika språk. På senare år bodde han i Askersund på servicehuset Linden.

Torsten härstammade från Dänningelunda socken i Småland. Hans morfar var riksdagsmannen Johan
Engqvist. Vid sidan om sitt språkintresse var han mycket fackligt aktiv i
lantarbetarförbundet, med otaliga artiklar i förbundstidningen Lantarbetaren.
Han tyckte inte om en del beskrivningar av lantarbetarna.

”Det är en social myt att vi
hade det sämst. Lantarbetarna hade det inte sämre än industrifolket. Det är
endast två författare som beskrivit de verkliga förhållandena och det är Moa
Martinsson och Jan Fridegård. Ivar Lo Johanssons berättelser om statarlivat ger
jag inte mycket för. Men så hade han aldrig heller arbetet inom lantbruket”,
upplyste Torsten.

Som fackrepresentant var han
med om ett otal tvisteförhandlingar. Enligt Torsten behandlade alltid de stora
arbetsgivare sin anställda mycket väl. Själv tycket han att gruvbolaget Vieille
Montagne (som också hade lantbruk) var den bäste arbetsgivare han hade haft.
Torsten var en mycket berest lantarbetare.
Han var ute i Europa och studerade lantarbetarlivat, för att sedan
berätta om upplevelserna för sina kamrater genom förbundstidningen.

”Esperanto hade jag mycket
nytta av under mina resor”, förklarade Torsten, många gånger.

Gruvbolaget sålde sin kobesättning 1978. I samband med
det skrev ladugårdsförmannen Torsten
en rolig, men samtidigt en
allvarlig artikel i företagstidningen.
Rubriken var: Kolukten som försvann. Han uppfann då ordet avkosering. Redan
1978 varnade Torsten för kommande överskottsproblem inom lantbruket. Han var
också bedrövad över det sjunkande medlemsantalet i förbundet. Efter kriget 1945 hade förbundet 50 000 medlemmar. I dag finns inte
förbundet kvar längre. Lantarbetarna tillhör
numera Kommunalfacket. Jag var med honom på 80-talet när Sydnärkes sista
lantarbetaravdelning –avd. 41 Stjärnsund- höll sitt sista möte.
Stjärnsundsavdelningen gick senare
upp i Örebroavdelningen.
Stjärnsundsavdelningen hade bildats i skogsbacke vid lilla Hammarsundet 1927. Torsten hade varit kassör i avdelningen under
många år. Han var naturligtvis mycket bedrövad när vi hade sällskap ur
möteslokalen.

Frågan är om
det gått samma väg med esperanton som det gick med lantarbetarförbundet? Jag
har inte hört något om esperanto i Sydnärke efter Torstens död. Men kanske det
internationella språket lever ännu i
trakten? Kanske någon vet?

Är det någon verksamhet som
utvecklats radikalt genom åren så är det brandförsvaret i Sydnärke. Och det har
skett genom Nerikes Brandkår och att ett antal kommuner gått samman i en
gemensam räddningstjänst. Kommunförbund är namnet på det hela. Minns som journalist
att det var ganska stökigt när brandvärnen ute i bygderna försvann och att allt
skulle skötas mera centralt. Men den
kritiken har tystnat. Förändringar är inte alltid det lättaste. I dag ingår 27
brandstationer i Nerikes Brandkår och cirka 100 fordon enligt brandkårens
hemsida. Det får mej att tänka på Askersunds brandkår och samtalen med
veteranen Bertil Nordlund.

Askersunds brandkår bildades
1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första
motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

”Den öppna bilen var farlig att
åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på
bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i
livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han.
Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I
rullan kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare skulle Bertil
avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift var att följa brandchefen, så alla
skulle se var han fanns vid bränderna. Minns en gång vid en stor övning att ja
tappade bort brandchefen i vimlet. På den tiden var det stora åskådarmassor som
tittade på övningarna. Någon frågade efter brandchefen, men när jag tittade mej
omkring fanns han inte. Han skulle vara vid flaggan blev mitt svar och det
utlöste skrattsalvor från publiken”, berättade Bertil.

Brandstationen i Askersund låg förr på Rådhustomten

Under min tid på tidningen
träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. Bertil var en
mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy,
fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som
avskydde droger av alla de slag. Han
kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde
och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han
aktiv inom nykterhetsrörelsen. Många
askersundare är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också
en flitig fotograf. I början på 30-talet
köpte han en lådkamera för 36 kronor vid Ahnérs färghandel som låg på
rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor var hemskt mycket pengar på den
tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta som hände i Askersund under en
40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern kamera, som han kunde ta
färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i Leif Linus Larssons
samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum
som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds
brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret var lönen 75 kronor om året och två kronor
för varje övning. För eldsläckning fick vi två kronor första timman, sedan en
och femtio för de följande” , upplyste Bertil.

När man väl hade bildat
brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig
utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt
jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa bland annat att ett bostadshus i
Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund hade varit där med en
motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var att brandkåren i Askersund
vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta” omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar
beskyllda för at överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen
inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en
utryckning med den tvåhjuliga kärran.

” En bil hade fattat eld i
hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktigt smäll på
benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma
igenom staden med en kärra och en
brandman som haltade kraftigt”.

Fram till 1928 , innan
brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika
gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också
dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan.
I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara
blev uttagen som vattenbärare. Det var något han inte tyckte särskilt bra om.
Han hade åtminstone kunnat få bli
pumpare som borgmästare.

OBS! Flera bilder och mera text finns på na.se under Askersunsbloggen. Gå gärna dit och kolla